Varför bara i snitt 44 procent av de som fått avslag frivilligt lämnar Sverige blir dock lätt att begripa med hjälp av rapporten De som inte får stanna, från Delegationen för migrationsstudier, Delmi.
Det är lätt att spontant känna medlidande med någon som fått ett nej på sin asylansökan och förväntas återvända till ett ofta fattigare land med sämre förutsättningar. Migrationsverket ska bara dela ut uppehållstillstånd till de som faktiskt är i fara i hemlandet, och inte till alla som lämnat fattiga förhållanden. Det lämnar många som fått nej med uppfattningen att ett liv i skuggsamhället i Sverige är bättre än att återvända. Där är risken hög för att utnyttjas eller att påbörja en kriminell livsstil, vilket oftast slutar i social misär för dessa personer.
Ett begränsat asylmottagande är en förutsättning för en omfattande välfärdsstat. Men det gör det inte lättare för den enskilde som fått avslag att förstå varför det inte går att göra ett undantag, nu när han eller hon faktiskt är i Sverige. Här gör Delmi-rapporten flera tydliga klargöranden om vad vi kan göra annorlunda för att alla som söker asyl ska veta vad som förväntas av dem om de får ett nej, och vilken hjälp som erbjuds för att starta en ny tillvaro i hemlandet.
Den kanske enklaste åtgärden är just att vara tydlig med detta redan när en person lämnar in sin asylansökan. Men man kommer bara så långt med tydlighet om en asylsökande samtidigt möts av signaler om att ett nej inte alltid är just ett nej. Det handlar bland annat om den alltför generösa möjligheten att efter ett avslag kunna ansöka om arbetstillstånd i stället, och därigenom få stanna. Men Delmi-rapporten konstaterar också att vissa frivilligorganisationers stöd till personer som fått avslag tydligt målar upp en fortsatt tillvaro i Sverige som ett nåbart alternativ.
Det är helt uppenbart att den som söker asyl i Sverige allra helst vill stanna – något annat vore konstigt. Därför är det också förståeligt att delar av civilsamhället vill hjälpa personer som fått avslag att till exempel överklaga beslutet. Men vilja och önskan står aldrig över lagen, som finns där för att vi trots allt ska kunna säga ja till människor som behöver skydd.
Att sörja ett avslag från Migrationsverket är rimligt. Men att både myndigheter och civilsamhället dessutom lägger fram nya halmstrån om att få stanna i Sverige, när detta ofta leder till misär, är knappast till hjälp för personer som uppenbart saknar asylskäl. Att uppmuntra till ett liv i skuggsamhället är inte en god gärning. Då är det betydligt bättre för de som fått avslag att ta emot den hjälp som finns för att återigen kunna leva i hemlandet.