Strandskyddet slår oproportionerligt hårt mot landsbygdens utvecklingsmöjligheter, ibland med rent absurda konsekvenser som att anlagda miljönyttiga våtmarker bestraffas med strandskydd, och små vattendrag, som man lätt skuttar över, skapar hundratals meter breda gator av strandskydd genom markerna.
Med tiden har regelverket mer och mer inskränkt de lokala besluten till förmån för statligt tolkningsföreträde. Och blivit en hämsko för en levande landsbygd. Saken har utretts och diskuterats under lång tid. Förändringar i regelverket har genomförts, men utan att resultera i sådana förbättringar som landsbygden behöver.
2015 konstaterade Strandskyddsdelegationen att strandskyddet förefaller vara starkt i glesbygd men svagare i tätbebyggda områden. Det visar att glesbygden missgynnas i myndigheternas beslut, och tyder på att det finns en underliggande föreställning – en preferens – hos beslutsfattare om att landsbygden ska behållas som den är, utan exploatering, liksom ett reservat för växter, djur och besökande stadsbor.
Behovet av genomgripande förändring är således stort. I enlighet med januariöverenskommelsen tillsattes en utredning med detta syfte. Strandskyddet ska anpassat till lokala förutsättningar. I områden med låg exploateringstryck och låg befolkningstäthet ska det bli enklare att bygga strandnära bostäder och bedriva näringsverksamhet.
Utredningen föreslår bland annat att det generella strandskyddet tas bort för de allra minsta sjöarna och vattendragen samt för anlagda vatten. Vidare föreslås att kommunerna ska kunna redovisa hela landsbygdsområden som lättare ska kunna få strandskyddsdispens, samt ansöka hos Länsstyrelsen om att strandskyddet för ett landsbygdsområde ska upphävas.
På det stora hela innebär förändringarna att strandskyddsreglerna bättre skulle kunna leva upp till sina syften. Kommunerna får också mer makt över strandskyddet än de har idag. Men det är långt ifrån någon frälsning för landsbygden och det lokala självbestämmandet.
Det framgår med all önskvärd tydlighet av remissvaret från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner: ”Regelverket kommer inte kunna förändras i grunden om det inte också ifrågasätts i grunden.” SKR riktar skarp kritik mot att länsstyrelserna fortfarande ska ha sista ordet, att de får alltför lång handläggningstid på sig, och att de utan förvarning kan införa mer restriktiva regler för ett område. ”Systematiken andas ett stort misstroende mot den lokalpolitiska nivåns förmåga att göra ansvarsfulla bedömningar.” SKR trycker på behovet av att beslutsrätten lämnas över till kommunerna och ingår i det ordinarie planförfarandet, där det är etablerat och lagfäst att det är kommunen som har bäst förutsättningar att göra bedömningar i frågor som gäller lokala övervägningar.
Även Västerviks kommun har yttrat sig som remissinstans. I yttrandet, som fastställdes av kommunstyrelsen häromveckan, instämmer kommunen i mycket av det SKR kritiserar, vilket är glädjande om än inte förvånande. Kommunen trycker även på att förbättringarna också ska inkludera skärgården.
Att kommunens politiker kunnat få fram en så tydlig uppfattning i frågan, samtidigt som trätan fortsätter kring utredningen på nationell nivå, illustrerar att konflikten inte står mellan ideologier, utan mellan land och stad, och mellan lokalt självbestämmande och statsmakten.
Förslagen är ett steg framåt. Samtidigt visar utredningen och remissvaren att frågan knappast är slutdiskuterad även om utredningens förslag blir verklighet den 1 januari 2022.