Upplevelsebadet blev aldrig så billigt som det utlovades. 28 miljoner kronor och start sommarsäsongen 2014 blev i stället 39 miljoner kronor och start sommarsäsongen 2015. Kritiken har inte låtit vänta på sig.
Fallet i kommunen är dock vare sig isolerat eller särskilt unikt. Faktum är att det på senare år rådit något av en ”badhusboom” i Sverige. Men till skillnad från den dröm om kollektiv renlighet som byggde landets badhus mellan 1930–1950, är det nu helt andra faktorer som motiverar kommunpolitiker att att plocka fram plånboken.
Journalisten Philip Lerulf kartlade den nya vågen av badhusbyggande för något år sedan i rapporten ”Badhusboom! – Slarv och slöseri när kommunerna bygger nytt för miljarder” (Timbro 2012). Han fann en mängd saker som förenade de kommunala badprojekten: De blev konsekvent dyrare än vad som först hade utlovats, kalkylerna vilade på skakiga underlag och drevs ivrigt på av politiker med löften om att det nya badet skulle locka turister, eller sätta orten på kartan. Allt detta i en tid då nedskärningar inom de kommunala kärnverksamheterna stod för dörren.
Nog kan man med gott samvete konstatera att samtliga dessa faktorer kan tillskrivas bygget i Västervik. Men vänta nu, tänker säkert någon: Västerviks nya upplevelsebad är inte ägt av kommunen, utan av det kommunala bolaget Lysingsbadet. Det har alltså inte finansierats av skattepengar, utan av det kommunala bolaget.
Det är också helt sant att badet drivs av Lysingsbadet. Likväl är det – som i alla andra helägda kommunala bolag – kommunens folkvalda som utstakar bolagets uppdrag. De fyller dessutom bolagets samtliga styrelseposter och kommunfullmäktige måste säga sitt i för bolaget verksamhetsavgörande beslut, som att bygga ett upplevelsebad.
Kommunala bolag är kort och gott inte som alla andra bolag – det är kommunens ägodel. Därför provocerar det förstås många invånare när en kommunal verksamhet investerar i ett äventyrsbad för 39 miljoner kronor, samtidigt som utbildnings- och socialförvaltningen under samma period har tvingats att spara 30 miljoner kronor, även om pengarna inte hämtas från samma kassa. Det ställer stora krav på att revisorerna går till botten med vad fördyringen beror på. Men inte minst att kommunfullmäktige utkräver ansvar av styrelsen om svaret inte är tillfredsställande. Annars blir detta ännu en kommunal incident som långsamt urgröper allmänhetens förtroende för politiken.
Men en lika relevant fråga är om kommunen verkligen ska äga restauranger, en camping och ett äventyrsbad? Ett kommunalt bolags syfte är trots allt att tjäna allmännyttan, och inom den kategorin faller knappast verksamheten på Lysingsbadet.
Dan Nilsson (S) gavs möjlighet att försvara kommunens ägande av Lysingsbadet i måndags, när han bemötte moderaten Erik Torbrands önskan att sälja anläggningen (VT 1/6). Nilsson främsta argument är att Lysningsbadet har utvecklats på ett ”fantastiskt sätt” sedan bolagiseringen 2008. Och hade man låtit någon privat aktör driva verksamheten, ja då hade allmänheten troligen exkluderats och höga stängsel rests runt hela Lysningsbadet. För att avsluta sitt anförande riktar han udden mot kommunens moderater och frågar dem om det inte är Bostadsbolaget som ska säljas ut här näst?
Kommentaren vittnar om en cynisk inställning till företagande i allmänhet som rimmar illa med det näringslivsvänliga klimat Tomas Kronståhl (S) lovat ska bestå med den nya kommunledningen, så sent som på Tillväxtdagen. Nilsson har ingen anledning att misstänka att anläggningen skulle bli sämre i privat regi. Särskilt inte eftersom han i stycket tidigare lyfter hur Lysingsbadet har blomstrat sedan det bolagiserats – då torde det knappast må sämre av att privatiseras på riktigt. Därför är det svårt att se hans slutsatser som annat än en produkt av ideologiskt godtycke och det är knappast något som kommunen har råd med.
För att klara av den demografiska påfrestning som väntar i takt med att allt fler når pensionsålder samtidigt som allt färre arbetar, måste kommunalskatten, enligt SKL, på sikt höjas med 13 procentenheter, om kommunernas utgifter inte minskar drastiskt. Det är givetvis orimligt om man vill att någon ska bo i svenska landsortskommuner och därför måste kommunerna börja prioritera annorlunda.
Om en framgångsrik turismanläggning, eller den kommunala bostadsmarknaden, måste lämnas till privata aktörer för att våra politiker ska blir mer intresserade av sina kärnverksamheter, är det där med ”utförsäljningar” kanske inte ett sådant dumt första steg ändå.
Åtminstone har försvararna av kommunala upplevelsebad än så länge inte övertygat.