I en ny rapport från Energimyndigheten målas olika scenarier upp för vår framtida energiförsörjning. Där finns poänger att plocka för de flesta läger i energifrågan, men rapporten ger också anledning att ifrågasätta var den politiska debatten har landat.
Alla riksdagspartier förespråkar fossilfria kraftslag, men trots det är stämningen laddad när frågan diskuteras. Vissa talar överdrivet och ensidigt om kärnkraft, med liten eller ingen hänsyn till säkerhetsanordningar, medan andra vill lägga ned kärnkraften och fästa hoppet vid den opålitliga vindkraften. Dessvärre landar diskussionen ofta i vilket kraftslag som trumfar det andra, i stället för om hur de kan och bör komplettera varandra.
I rapporten från Energimyndigheten konstateras bland annat att det kan vara lönsamt att förlänga livstiden på tre kärnkraftsreaktorer, och att det även kan bära sig ekonomiskt med helt ny kärnkraft. Den säger också att det finns goda förutsättningar att öka vindkraftsutbyggnaden för att nå energimålen, men då blir tillståndsprocesserna ett potentiellt hinder.
Om vi enbart fokuserar på att öka energiproduktionen är det tydligt att möjligheterna är många, för flera olika kraftslag. Men en viktig poäng i energifrågan måste också vara att vi ska offra så lite som möjligt av andra värden. Vi vill trots allt inte ha energin för energins skull, utan för att människor, företag och allt annat ska kunna utvecklas, utan att miljön samtidigt påverkas alltför negativt.
Vindkraften har stora fördelar när det blåser, och den blir alltmer effektiv. Men vädret sätter också gränser för hur mycket kraftverken kan producera. De kan heller inte byggas på hur många platser som helst utan att vara till för stort besvär. Kärnkraften kan i sin tur styras efter behov och generera stora mängder energi. Men den kräver också stora säkerhetsinsatser, till exempel för att obehöriga inte ska kunna ta sig in och orsaka allvarliga olyckor. Liknande avvägningar gäller även vattenkraft, bioenergi och flera andra energislag.
Ingen vinner därför på att politiker favoriserar ett eller några kraftslag framför andra. Men den risken är överhängande när en stor del av debatten går ut på just det. Och Löfvenregeringen har redan visat upp sådana exempel i praktiken genom att engagera sig för att försvaga det kommunala vetot mot vindkraft, samtidigt som godkännande av slutförvar för kärnavfall drar ut på tiden.
Det viktigaste för styrande politiker borde inte vara vilket kraftslag som ska byggas ut – eller för den delen vad som ska försvinna. Målet borde i stället vara att den sammanlagda energimixen ska producera så mycket el som möjligt och samtidigt orsaka så lite skada som möjligt.