Med risk för att låta som en repad grammofonskiva: det är hög tid att försvaret får de resurser som krävs.
Arméchefen Karl Engelbrektson varnar i en intervju med SVT Nyheter att armén inte kommer att lyckas nå målet att det ska finnas två fungerande brigader till 2020. Det är ord som borde få ytterligare några att nyktra till i försvarsfrågan. En brigad finns redan på plats, men den andra som har planerats har vare sig kunnat byggas upp komplett och dess bataljoner är ej heller samtränade.
Utsikterna att försvarsbeslutets vision om att armén skall kunna sätta två brigader mot en motståndare är alltså allt annat än ljusa. För att inte tala om möjligheten att nå upp till de fem brigader som försvarsberedningen med en bred majoritet kommit överens om ska finnas på plats till senast 2025. I synnerhet inte om man dessutom tar i beaktande att det egentligen också skulle behövas en förmåga att sätta in reservbrigader för den eventuella situation då en ordinarie brigad måste sättas in mot en fiende.
Det är ju gott och väl att samsynen bland partierna är så pass god att man kan enas om visioner och långsiktiga mål för försvaret. Men det betyder föga om man inte är redo att också betala för kalaset. Smakar det så kostar det.
Det vore inte orimligt att lägga motsvarande två procent av BNP till försvarsbudgeten. Främst så att Sverige faktiskt kan upprätthålla ett försvar värt namnet. Men det skulle också vara en viktig signal gentemot såväl det rytande Ryssland som Nato, som Sverige har ett gott samarbete med.
En sådan ambition vore inte en omöjlighet, i början av 80-talet la vi tre procent av BNP på försvaret, men andelen har sedan dess minskat kontinuerligt. Det som behövs är viljan. Saknas den, och om försvaret således inte får de pengar som behövs, så är allt tal om två brigader till 2020 eller fem brigader till 2025 inget annat än en papperstiger.
Ett ökat försvarsanslag skulle vara nödvändigt inte endast på grund av de planerade brigaderna. Enligt överbefälhavaren Micael Bydén finns det även ett stort behov av att ersätta gammal materiel från 70- och 80-talen och även komplettera med ny militär teknologi som inte behövts tidigare. Den högteknologiska utveckling som ökat exponentiellt de senaste årtiondena har så klart även satt sina spår i försvarsindustrierna.
Ytterligare en aspekt som ej bör glömmas är försvarets personalomsättning. Intresset för svenskt försvar och folkets uppskattning av försvarsmakten har ökat, vilket även visar sig i ökad rekrytering till försvaret. Men för att behålla de nyrekryterade skulle lönerna behöva vara bättre – i dag är ingångslönen för en nyanställd bara 19 000 kronor per månad.
En och annan kanske börjar tröttna på de återkommande klagovisorna om bristerna i svenskt försvar och det ständiga behovet av ökade resurser. Men eftersom våra folkvalda ännu inte skjutit till de resurser som krävs för att lösa problemen och bristerna så lär försvarets behov för att uppfylla de folkvaldas beslut fortsätta vara en följetong.