På torsdag ska regeringen överlämna en remiss till Lagrådet som skärper kraven på svensk vapenexport. Insynen och transparensen kring vapenaffärer kommer att bli bättre med de nya reglerna, menar justitieminister Morgan Johansson (S). Det mest framträdande i remissen är det omdiskuterade demokratikriteriet, som syftar till att Sverige inte ska exportera vapen till länder ”med grava brister i den demokratiska statusen”.
"Olika länder har olika system och kan befinna sig på olika delar av skalan. Det här måste vi ta ställning till i de enskilda fallen", sade justitieministern till SR (26/6) och menade att praxis kommer utvecklas ”efter hand”. Den exakta gränsdragningen för när ett land kan komma att bedömas som tillräckligt odemokratisk förblir därmed fortfarande höljt i dunkel.
Klart är att Sverige kommer att bli första land i världen att införa ett demokratikriterium för vapenexport. Det kan komma att innebära stora problem för näringslivet, då kriteriet kan göra Sverige mindre intressant som samarbetspartner för vapenleverantörer i andra länder. Utbyte av viktig kompetens och teknik kan försvåras eller i värsta fall bli omöjligt.
Eftersom svensk säkerhetspolitik bygger på (en visserligen ihålig) militär alliansfrihet är det extra viktigt att villkoren för vår inhemska vapenindustri är gynnsamma. Om vi överhuvudtaget ska ha möjlighet att försvara oss själva vid en konflikt förutsätter det därmed att svensk försvarsindustri tillåts exportera till andra länder.
Att branschen omsätter miljarder kronor och sysselsätter tusentals människor gör inte saken mindre komplicerad, speciellt inte för statsminister Stefan Löfven (S) som började sin karriär som svetsare på fordonstillverkaren och försvarsleverantören Hägglund & Söner.
Att Moderaterna, som tidigare visat begränsad entusiasm över förslaget om ett demokratikriterium, gått med på de föreslagna nya reglerna talar för att kravet i praktiken kan komma att bli av det mer symboliska slaget. Enligt Moderaternas försvarspolitiska talesperson, Hans Wallmark, är det viktigaste att näringslivet får långsiktiga och stabila villkor för vapenexporten. Frågan är om de föreslagna reglerna verkligen ger den långsiktighet som är nödvändig när försvarsindustrin ska fatta beslut om nya miljardinvesteringar. Osäkerheten kostar Sverige stora pengar.
Diskussionen om svensk vapenexport och dess (o)moraliska dimension har präglat det säkerhetspolitiska samtalet i decennier. Det är tveksamt om de nya reglerna är tillräckliga för att både tillfredsställa Miljöpartiet och de mer pacifistiska grenarna av S å ena sidan och försvarsindustrin å den andra. Nog vore det ironiskt om det blir en av ”Hägglunds söner” som bidrar till att förutsättningarna för svensk försvarsindustri försämras.