Det är inte lätt att vara statsminister i dessa dagar. I synnerhet inte när man, som Stefan Löfven (S), leder en sällsynt svag koalitionsregering tillsammans med Miljöpartiet. Ett parti som uttryckligen väljer att hålla sig kvar i regeringen eftersom politiken blir mindre dålig med deras medverkan, detta sagt med anledning av höstens omsvängning i migrationspolitiken.
Trots att regeringen Löfven aldrig varit stark var det ändå fler som ville se honom som statsminister för ett år sedan. Då föredrog 48 procent Stefan Löfven som statsminister framför Anna Kinberg Batra (M) som 37 procent hellre såg som regeringschef, enligt TNS Sifo.
Nu vinner Batra samma popularitetstävling med 38 procent mot Löfvens 33 procent. Löfven har tappat hela 15 procentenheter, vilket cementerar bilden av en regering i motvind.
Om förtroendet för statsministern är lågt kan Stefan Löfven dock glädja sig åt att den senaste väljarbarometern från DN/Ipsos visat på en uppgång i stödet för Socialdemokraterna. Marsmätningen visar ett stöd på 28,9 procent vilket i så fall skulle innebära en uppgång med 3,8 procent.
Uppgången för S verkar inte ha något samband med förtroende för regeringen. Samtidigt som väljarbarometern genomfördes tillfrågades de svarande i undersökningen om de anser att regeringen gör ett bra jobb. Endast 23 procent svarade ja.
Det är ett häpnadsväckande lågt förtroende, som närmast påminner om regeringen Perssons hantering av tsunamikatastofen år 2005. Regeringen Reinfeldt hade dock ett förtroende runt 40 procent men vann ändå inte valet.
Trots regeringens exceptionellt låga förtroende har de borgerliga partierna svårt att lyfta i opinionen. S ökar ju till och med. Fastän 40 procent anser att alliansen skulle göra ett bättre jobb är det ungefär jämt mellan blocken. De rödgröna har till och med, med knapp marginal, tagit ledningen över Alliansen, 41,3 respektive 41 procent, i DN/Ipsos undersökning. Sedan december förra året har Alliansen lett med fyra–fem procent.
Missnöjet med regeringen avspeglar sig inte in partisympatier. Det kan tolkas som att väljarna inte tror att Alliansen skulle kunna ta över. Eftersom det inte är aktuellt att fälla regeringen så ägnar sig de borgerliga partierna mer åt att ”utveckla sin egen politik” och upprepa att ”Sverige behöver en ny regering”.
Vi har en sällsynt svag regering men eftersom det inte finns något reellt alternativ just nu till S och MP-regeringen får den hållas, med allt vad det innebär av utrikespolitiska dikeskörningar, den fåfänga jakten på en plats i FN:s säkerhetsråd, Nato-motstånd, sena migrationspolitiska uppvaknanden, en oansvarig och industrifientlig energipolitik, för att nämna några ”förtroendeskapande” exempel.
Löfven kan åtminstone trösta sig med att regeringen åtnjuter ett högre förtroende än den förtjänar.