År 2015 beslutade kommunen om en integrationsstrategi vars övergripande mål är att öka antalet invånare, inklusive de utrikesfödda. Måluppfyllnaden kontrolleras genom att mäta andelen utrikes födda. Även om det finns en viss glidning mellan mål och mätindikator kan det inte gärna tolkas på andra sätt än att kommunen vill växa genom att få fler utrikes födda invånare.
Strategin utformades under en tid när det blev på modet i kommunerna att försöka få dit så många nyanlända som möjligt. I breda grupper fanns en tro att nyanlända innebär en ekonomisk vinst för samhället. Kommuner hittade en lösning mot en krympande och åldrande befolkning.
Men redan då protesterade experter. Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi och forskare inom regional utveckling, varnade för att det var en genuint dålig strategi att placera flyktingar i krympande kommuner. Det riskerade stort utanförskap och koncentrerad fattigdom.
I en debattartikel i Dagens Samhälle (20/6) visar en annan professor i nationalekonomi, Mats Hammarstedt, att även om invandringen ökat befolkningen och ändrat åldersstrukturen i många landsbygdskommuner så löser det inte deras ekonomiska problem. Tvärtom ökar det kommunens kostnader, på grund av invandrarnas låga sysselsättningsgrad och långa etableringstid på arbetsmarknaden. Dessutom visar tidigare forskning att invandrare som bosätter sig på orter med dåligt arbetsmarknadsläge försämrar sina möjligheter på arbetsmarknaden även på lång sikt. Att krympande kommuner drar till sig nyanlända är således ingen bra idé för någon av parterna.
I dag finns en växande insikt att de nyanlända måste komma i arbete för att generera skattepengar. Men att det är synnerligen svårt när det gäller lågutbildade personer. Och det är den springande punkten. Generellt får högutbildade invandrare arbete. Medan lågutbildade har det tufft. Mycket tyder på att det framför allt är utbildningsnivån som avgör hur man på sikt etablerar sig på arbetsmarknaden, oavsett var man kommer ifrån. Enligt SCB:s siffror är sysselsättningsgraden ungefär lika stor för lågutbildade inrikes födda ungdomar och lågutbildade födda utanför Europa.
Bristande kontakter, kulturella skillnader och diskriminering är med andra ord inte de främsta anledningarna till den höga arbetslösheten bland nyanlända. Det är förvisso hoppfullt, men insikten är samtidigt att det är svårt att påverka. Att lyfta vuxna nyanlända till samma utbildningsnivå som den övriga befolkningen, när många har svårt att ta sig igenom SFI, synes inte realistiskt. Men fortfarande är ökad utbildningsnivå, tillsammans med lägre trösklar in på arbetsmarknaden, en nödvändighet för att öka sysselsättningen bland nyanlända.
Att Västerviks kommun växer genom fler utrikesfödda ger således inte kommunen några ekonomiska fördelar. För att det ska ske måste kommunen lyckas avsevärt bättre än övriga Sverige med att få nyanlända i arbete. Så är inte fallet. Vi är sämre.
I riket är arbetslösheten bland utrikes födda mer än fem gånger högre än för inrikes födda. I Kalmar län är siffrorna för utrikes födda ännu högre. Och Västervik ligger ofta sämre till än andra kommuner i länet. ”Västervik har länge legat i botten när det kommer till sysselsättningen av nyanlända”, rapporterade SVT i april.
Kontakter och språkförmåga är ofta nödvändigt för att komma i arbete. Det har kommunen en möjlighet att påverka. Men det är inte tillräckligt. Att generellt höja kompetensen är svårare. Även om viljan finns och ansträngningarna är många så har de nödvändiga resultaten uteblivit.
Kommunens integrationsstrategi förnyades under 2018. Några betydande ändringar gjordes inte avseende den övergripande målsättningen att öka kommunens befolkning. Oavsett hur många godhjärtade skäl det finns att ta emot invandrare, så baseras inte kommunens målsättning på något sådant. Det finns ingen anledning att sluta ansträngningarna med att få nyanlända i arbete. Men när vi är sämst i klassen på det så synes det vara en mindre klok strategi att av ekonomiska skäl försöka få hit så många som möjligt.