”I bilen äter jag en chokladkaka till mellanmål. I kultur- och demokratiministerns jargong blir jag till slut ’chokladmannen’. – Vad sa du alldeles nyss, chokladmannen? Vad var det du sa? Jag borstar bort några flarn från byxorna. Hon tar notis. – Ja, det ser ju väldigt dåligt ut att ha en chokladfläck på snoppen! Vi närmar oss lärdomsstaden: kulturministern samlar ihop sig. Det ligger ett antal mobiltelefoner i hennes knä: min egen med den påslagna mikrofonen, hennes privata i ett silverhölje, regeringsmobilen. – Är det här din? Ja, talla inte på min. Olla din egen, du! Hon kluckar förtjust.”
Så talade ledarna för den moraliska supermakten Sverige. Eller så talar åtminstone kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) i ett uppmärksammat reportage i DN (27/2).
Vänsterprofilen Daniel Suhonen menar att kulturministern påminner om Håkan Juholt, åt vilken han var informell rådgivare – en frispråkighet som mer ofta än sällan tangerar till oförsiktighet (Arbetet 20/2). Men denna brist på politisk fingertoppskänsla tycks även spilla över på kulturpolitiken.
Bah Kuhnke begick i dagarna debattartikel i Aftonbladet (27/2). Kulturministern menar att kultursektorn, likt landets bolagsstyrelser, plågas av bristande mångfald. Med det sagt menar hon alltså, mellan raderna, att kultursektorn är överbefolkad av män vars gensammansättning kan betraktas som nordisk och vars föräldrar gav dem namn som klingar nordiskt.
Detta ses enligt kulturministern som en exkluderande belastning för kultursektorn som leder till att departementet går miste om kompetenser som kan göra kulturen tillgänglig för fler. Därför har hon inlett ett samarbete med Rättviseförmedlingen – en intresseorganisation specialiserad på social representation. Förmedlingen ska presentera en lista över lämpliga namn (beståendes av medlemmar från förmedlingen, om man ska ta ministern på orden) som kan tillsättas i styrelser och insynsråd som lyder under Kulturdepartementet. Listan ska senare delas ut till tjänstemännen på departementet, vilka ska fortbildas av förmedlingen i hur man väljer rätt person till rätt styrelserum – det vill säga hur man lär sig att välja människor efter andra premisser än traditionell kompetens.
Genom detta hoppas ministern att riket får en kultursektor som speglar "hela Sverige".
Det vittnar om en skrämmande syn på kompetens. Inte bara för att inställningen är förnedrande för alla kulturutövare, som i teorin är aktuella för att leda myndigheter, utredningar och kommittéer inom kultursektorn. Deras hantverk, erfarenhet och meriter reduceras här till en fråga om kön, hudfärg och etnicitet.
Det går dessutom att starkt ifrågasätta om styrelseledamöternas etnicitet – över huvud taget – är relevant för om kulturen blir tillgänglig för fler. Och även om man, mot all förmodan, skulle trolla fram ett vetenskapligt papper som vill göra saken gällande – vill vi verkligen tillbaka till en värld där människor värderas utifrån sina gener?
Svaret borde vara givet. Lika given borde vara insikten om att det är precis lika unket att exkludera en nordisk man från statliga förtroendeuppdrag, på grund av dennes kön och etnicitet som, att utifrån samma premisser, exkludera en jude eller en rasifierad lesbisk (ensamstående) trebarnsmamma. Att detta inte är en grundmurad övertygelse bland landets ministrar bör framkalla obehag hos alla människor som vänder sig mot en värld av rasbetingad segregation.
Kulturministern framstår för varje utspel som allt mindre lämpad för sin uppgift. Det är emellertid en slutsats som inte har något med etnicitet att göra.