Men de senaste siffrorna från Arbetsförmedlingen visar att de långtidsarbetslösa blir fler, och att mångas chanser till arbete inte bara är små, utan minimala. Med vilka ambitioner vi ska möta närmast permanent arbetslösa, framförallt utrikesfödda, personer är fortfarande en fråga utan svar.
Arbetsförmedlingens siffror gör det tydligt hur stort problemet är och kommer att bli. Antalet långtidsarbetslösa har ökat under högkonjunkturen, samtidigt som den totala arbetslösheten har minskat. I oktober var 148 000 personer långtidsarbetslösa. Och med en avmattande konjunktur blir hoppet att bli anställd för de flesta bara mindre. Insatser såsom extratjänster i offentlig sektor hjälper inte det stora flertalet. Frågan är då om det är värt ansträngningen att fortsätta på det inslagna spåret, eller om en annan väg är bättre.
Det ligger något oerhört nedslående i att acceptera vissa personers utanförskap på arbetsmarknaden. Men när gruppen arbetslösa med närmast noll chanser att bli anställda hela tiden växer behöver vi så småningom också förhålla oss till att våra åtgärder inte uppfyller sitt syfte för de flesta.
Hoppfullhet om allas förmåga att utvecklas är viktigt, men tydliga gränser likaså. Den insikten har redan slagit många kommuner, som betalar ut ekonomiskt bistånd. Här har bland annat Filipstads kommun uppmärksammats, där kostnaderna har skenat.
Av de personer som nu är arbetslösa saknar allt fler gymnasieutbildning. På samma sätt ökar gruppen som inte ens har en utbildning på grundskolenivå, vilket huvudsakligen handlar om utrikesfödda kvinnor.
För att förebygga att fler hamnar i långtidsarbetslöshet är det, förutom en fungerande skola, rimligt att begränsa arbetskraftsinvandring till lågkvalificerade yrken. Till detta bör också finnas tillräckliga krav på att arbetslösa måste ta de jobb som faktiskt finns.
Att fortsätta finansiera utbildningar och andra åtgärder för de arbetslösa som sannolikt inte kommer att få jobb i alla fall blir dock svårare att rättfärdiga. Särskilt som det odlar en hopplöshet hos både den arbetslöse och berörda offentliga aktörer.
När situationen är sådan kan det vara rimligt att ordna en annan värdeskapande sysselsättning, såsom att rensa stränder från skräp. Men för att det ska fungera behöver de politiska svaren, med arbetslinjen och idén om enkla jobb, anpassas till denna växande grupp långtidsarbetslösa.
För den som själv vill kunna arbeta och tror på sin förmåga måste det självklart finnas hjälp för att fylla i kompetensluckor. Men för den lågkvalificerade gruppen arbetslösa som helhet behöver vi utarbeta en strategi som konstruktivt möter problemen det medför. Det går att önska att samhället obegränsat kan försörja alla som inte kan klara sig själva, men den offentliga sektorns redan sinande resurser visar att det är ett ohållbart sätt att hantera problemet.