En miljöminister som efter arbetstid behandlar havet som en soptipp, en sjukvårdsminister utan någon relevant erfarenhet och en forskningsminister utan högskoleexamen. En bostadsminister med ett komplicerat förhållande till islamism och inte minst en framtidsminister som minns sina tidigare liv och inte är säker på om hon vill använda sig av sociala medier.
Dessa är några exempel på bagage som tynger den nya regeringens 24 ministrar. Än så länge sitter alla kvar på sina poster och det är inte utan en stilla undran om det används olika måttstockar när det kommer till mediedrev.
När den föregående regeringen tillträdde 2006, dröjde det inte länge förrän statsrådshuvuden började rulla. Dåvarande handelsminister Maria Borelius (M) tvingades begära avsked efter knappa åtta dagar som statsråd, eftersom det uppdagats att hon anlitat svart städhjälp. Likaså kulturminister Cecilia Stegö Chilò (M) som ertappats med att inte ha betalat TV-avgift. I högsta grad olämpligt, men knappast förseelser katastrofalt mycket värre än de som hittills uppdagats hos de rödgröna statsråden.
En del av den nya regeringens ministrar lägger dock en god grund för sina avsked utan mediehusens hjälp.
Få lät bli att höja på ögonbrynen när Alice Bah Kuhnke (MP) utsågs till kulturministerminister. Inom loppet av ett par dagar hade hon gått från purfärsk medlem till statsråd över en förvisso liten men eftertraktad portfölj. Att hämta statsråd utanför partipolitiken är i sig inget anmärkningsvärt. Det har skett förut och kan rent av vara lämpligt om kompetensen inte kan säkras inom partileden.
Medieprofilen Bah Kuhnkes främsta merit utanför rampljuset, är rollen som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen. Hennes erfarenheter har dock inte visat sig vara till hjälp och kulturministerns möten med media har beskrivits som katastrofala. Bah Kuhnke tycks oförmögen att ge några som helst om besked om kulturpolitikens ödesfrågor och det börjar bli plågsamt uppenbart att hon befordrats bortom sina kompetenser.
I den mån hon nu blivit uppmärksammad för konkret politik, så är det för slopandet av entréavgifterna till landets statliga muséer. Beslutet har fått massiv kritik då det anses vara en syfteslös reform som delvis finansieras på bekostnad av de anrika Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul, som enligt de rödgröna ska läggas ned senast 2017. En hel forskarvärld rasar och regeringen anklagas för en pinsam okunnighet om institutens betydelse för Sverige som en kultur- och kunskapsnation värd namnet.
Fallet Bah Kuhnke är ett talande exempel på en tilltagande sjuka inom den samtida partipolitiken, nämligen att ministerposterna tenderar att främst bli en fråga om interna uppgörelser mellan regeringspartierna, snarare än en fråga om rätt företrädare på rätt post. Likt en fördemokratisk monark delar statsministern ut prestigefyllda ämbeten till den politiska aristokratin. Så länge falangerna är nöjda, spelar det mindre roll vem som företräder vad.
Det finns dock en betydande skillnad mellan dagens regeringschef och den gamla världens regenter, denne är inte staten utan har den bara till låns. De demokratiska institutionerna är större än den rådande riksdagsmajoriteten och därför har en regering skyldighet att värna allmänhetens förtroende för det styrelseskick som banat väg för dess maktinnehav.
En sådan uppgift framstår dock som något övermäktig, för ministrar som tycks allt annat än sina uppdrag mogna.