Ändå är det vad som gäller i Sverige, med vissa praktiska undantag. Totalt finns modersmålsundervisning i 168 olika språk, enligt Språklärarnas riksförbund. Men nyligen fick landets skolhuvudmän kritik från Skolinspektionen för brister i undervisningen.
Enligt Skolinspektionen utgör de 5 770 elever som i dag får modersmålsundervisning bara hälften av dem som har rätt till det. En orsak kan vara att många skolor inte informerar tillräckligt om elevernas rätt till undervisningen. Och självklart måste skolorna följa de regler som finns. Därför ger Skolinspektionens granskning snarare anledning att lätta på kraven, för att inte pressa skolorna till orimliga nivåer vad gäller att betala för särskild undervisning.
Att undervisning ska erbjudas på Sveriges fem nationella minoritetsspråk – finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska – är rimligt. Elever som tillhör någon av de minoriteterna har även i dag en utökad rätt till modersmålsundervisning. Till exempel har de den rätten även om minoritetsspråket inte talas i hemmet, vilket bland annat krävs för att få modersmålsundervisning på ett annat språk. Men varför ska egentligen offentliga medel tvingas finansiera undervisning i de 163 språk som inte har en särställning i Sverige?
Det må vara rimligt att erbjuda modersmålsundervisning om antalet språk är relativt få. Men med fler språk ökar också kostnaderna till en gräns som inte är rimlig. I bara en mindre kommun kan summan landa på ett par miljoner kronor om året. Här bör ansvaret i stället läggas på föräldrarna att exempelvis gå samman i en förening och ordna undervisningen själva. Forskning som visar att kunskaper i modersmålet underlättar för barn att lära sig svenska är desto större anledning för föräldrarna att göra just det. Då kan en mångfald i talade språk vara enbart positiv, och inte en kostnad som ställs mot kommunernas andra åtaganden.
Dessvärre pekar eventuella reformer på området snarare mot utökad rätt till offentligt finansierad modersmålsundervisning. Ett betänkande som nu är på remiss föreslår bland annat att en elev ska ha rätt till modersmålsundervisning oavsett hur många andra elever i kommunen som också önskar delta. Det skulle omkullkasta den lilla frihet som kommuner har i dag att av pragmatiska skäl neka undervisning.
Frihet att tala och lära sig sitt modersmål innebär inte per automatik att någon annan ska tvingas betala för undervisningen. Att dra in offentligt stöd för något är heller inte detsamma som att förbjuda det. Självklart ska kommuner som vill få vara frikostiga med modersmålsundervisning, men det bör vara lika fritt att hänvisa det ansvaret till civilsamhället.