Örebros centerpartistiske kommunalråd Rasmus Persson har fått nationell uppmärksamhet efter ett uttalande om att kommunen måste hjälpa återvändande islamister med jobb och terapi, för att hantera deras trauman från krigets Syrien.
Kritiken mot kommunalrådet har varit massiv. Mona Sahlin, tidigare S-ordförande och nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, försvarar honom dock och kallar det rent ut av för ett gott exempel. Sahlin menar att långt ifrån alla som har återvänt begått brott och att en del av dem som reser kanske, mer eller mindre, lurats in i något de inte kunde föreställa sig på förhand. De vill i regel tillbaka så fort som möjligt och behöver hjälp väl hemma (SvD 21/1).
Även om Sahlin har rätt i att långt ifrån alla som reser gör sig skyldiga till övergrepp, föreligger något provocerande naivt med hennes resonemang.
Bilderna är för många, listan med illdåd för lång, för att någon med gott samvete ska kunna säga att man inte hade någon aning om vad det var man företog sig med en resa till Syrien. Den som reser för att bistå kalifatet stödjer samma intressen, samma händer, som pålar huvuden på rad och sänder bilderna på dem ut över världen. IS anhängare är inga demokrater och är beredda till stora blodsoffer för att nå målet om en islamistisk stat styrd av sharia.
Att agera barnsligt godtroget med rädsla för att trampa en religiös minoritet på tårna är inte hållbart. För detta är inte en fråga om islam, detta är en fråga om en våldsbejakande sekt som bedriver sin terror mot såväl kristna som judar och – i synnerhet – andra muslimer. Att stoppa kalifatet är därför en angelägenhet som angår alla demokratiska krafter, oavsett vilken religiös församlingslokal man samlas i om sabbaten.
Och att den svenska undfallenheten inför terrorismen inte är något som kan tillskrivas ett enskilt politiskt läger, utan snarare ett nationellt fenomen, märks inte minst om man ser på våra grannländer.
I Danmark meddelade den socialdemokratiska regeringen i veckan att den dansk som väljer att slåss för IS, i samma slag gör sig skyldig till landsförräderi (SVT 17/1). Det är en hård linje och kan med rätta betraktas som en krigsförklaring, men den har brett parlamentariskt stöd och möjligen är det också den enda rätta vägen för att kortsiktigt hindra tillflödet av jihadister från Norden. Långsiktigt måste emellertid kalifatet besegras på plats och danskt stridsflyg ingår redan i den västerländska flotta som strider mot IS. Men för att nya terrornätverk inte ska växa fram ur dess aska, så måste i stället välfungerande demokratiska regimer och institutioner växa fram i Mellanöstern.
Här vilar ett tungt ansvar på Västvärlden. Likaså vilar ett tungt ansvar på Västs invandrarländer – de måste lyckas med sitt integrationsarbete, för att på så vis bli av med utanförskapets och miljonprogramsområdenas parallellsamhällen, i vilka extremismen gror. Här har såväl danska som svenska politiker misslyckats. Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt (S) gjorde dock nyligen stort nummer att av att trenden måste brytas och landets asylsökande snabbt komma i arbete. Sakta börjar integrationsdebatten även slå rot i Sverige.
I arbetet mot utanförskapet kommer såväl förebyggande som rehabiliterande insatser från kommunerna att vara viktiga, liknande dem i Örebro. Men det svenska bidraget i kampen mot terrorn kan inte – om man tar hotet från de våldsbejakande islamisterna på allvar – bara bestå av praktikjobb och en välmenande klapp på axeln.