Kritiken har bitvis varit skarp mot de hyresavtal som slutits av socialförvaltningen för boenden åt ensamkommande flyktingbarn. Avtalens summor är onekligen uppseendeväckande, men alternativen till dessa avtal är inte mer lockande.
Vi bör påminna oss om hur situation har sett ut för kommunerna de senaste åren. Siffrorna på antalet anländande barn och ungdomar pekade spikrakt uppåt. ”Lös problemet”, syntes statens uppmaningen vara till kommunerna. Och det har kommunerna försökt göra efter förmåga.
Sedan minskade inflödet. Häromdagen sänkte Migrationsverket sin prognos på antalet asylsökande med 40 000 personer i ett slag. Om inte Migrationsverket, med en egen analysavdelning, kan göra mer exakta prognoser än så kanske vi inte kan kräva det av Västerviks socialförvaltning heller.
I det perspektivet går det att förstå socialchefen Jörgen Olssons ord om att allt på det hela taget har löst sig väl. Även om lösningarna i vissa fall blivit dyrköpta, med en utomståendes blick. Det som väcker flest reaktioner är att vissa hyresavtal har en hyresnivå som ligger på halva, och i bland hela, inköpskostnaden av fastigheten. Underförstått i kritiken är att det borde varit billigare för kommunen att söka ett annat hyresobjekt. Eller att själv köpa detta eller likvärdig fastighet.
Att hitta hyresobjekt att hyra har sannolikt blivit allt svårare, i takt med att olika aktörer dammsugit marknaden på mer eller mindre lämpliga boenden för asylsökande. Alternativet är att köpa in tjänsten från externa aktörer på andra orter. Det skulle enligt kommunen bli ännu dyrare och dessutom slita ännu mer på socialsekreterarna.
Att köpa fastigheter är inte heller det okomplicerat. Renoveringar kostar inte sällan lika mycket som själva köpet av fastigheten. Dessutom ökar risken på lång sikt med eget ägande.
Det hör till kommunens kärnverksamhet att ansvara för att ensamma barn tas om hand. Det hör däremot inte till kärnverksamheten att köpa, äga, renovera och bedriva boendeverksamhet. Ju längre man kommer från kärnuppdraget, desto större långsiktiga risker drar man på sig. Korta avtal kostar förvisso mer per år än långa. Men att sitta på långa hyresavtal eller äga ett antal hus med oklara användningsområden är inte optimalt när antalet nya asylsökande väl minskar och boendena fasas ut.
En del av kritiken har rört bristen på information till berörda politiker. Bostadsbolaget har hävdat att det inte fanns tid för ett styrelsemöte, vilket hade krävts vid ett köp av fastighet. Det är ett klent argument. En styrelse måste finna sig i att snabbt kallas samman vid speciella situationer.
Kritik har även riktats mot att socialförvaltningen inte informerade kommunstyrelsen löpande om att man tagit extraordinära beslut. Det är en rimlig kritik. Vid speciella omständigheter krävs att man agerar för att lösa problemet, men också att vara transparent med vad man gör. Det är mänskligt att fokus hamnar på det förstnämnda. Därför kan inte nog poängteras vikten av transparens, inte minst i extraordinära situationer.