Ekonomin, arbetsmarknaden och utbildningsväsendet fungerade allt sämre. Produktiviteten minskade och tillväxten per capita avstannade. Företagen fick svårare att hitta rätt personal, arbetslösheten steg och handelsbalansen försvagades.
Så beskriver statsministern utfallet av den föregående regeringens tid vid makten, som under sina åtta år prisades av omvärlden för sin ekonomiska politik (DI 24/2). Domen är hård, ödesmättad och fullständigt blind inför det faktum att kontinenten under samma period genomled en av den moderna historiens värsta ekonomiska kriser. Likväl ämnar regeringen bygga upp det som den föregående regeringen, enligt statsministern, rivit ned och vägen dit går genom det så kallade innovationsrådet, som i tisdags höll sitt första möte på Harpsund.
Innovationsrådet är en av få reformer, eller kanske bör man skriva innovationer, som kan tillskrivas Löfven. Detta vid sidan om den bespottade industrikanslern – en byråkrat i statsrådsberedningen med mål att stärka Sverige som industrination – som av tunga näringslivsprofiler dömts ut för att vara den värsta formen av facklig symbolpolitik från det förra seklet, till liten hjälp för svenska industriföretag.
I sitt råd samlar statsministerns politik, näringsliv, akademi och fackföreningsrörelse till möten om hur svensk konkurrens- och innovationskraft kan stärkas. Den tidigare metallbasen samlar bland andra en rådgivare från IF Metall, Ola Asplund. Här återfinns även Pam Fredman, rektor för Göteborgs universitet och Johan Rockström, professor i miljövetenskap. För det i sammanhanget viktiga näringslivet finner man Mengmeng Du, tidigare chef för Spotify. Och sist, men för regeringen knappast minst, finansminister Magdalena Andersson (S), miljöminister Åsa Romson (MP), näringsminister Mikael Damberg (S) och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S).
Rådet ska inte författa några rapporter eller komma med några egna förslag. Nej, det ska i stället sammanstråla en gång per kvartal. Från dessa möten ämnar statsministerns samla information som regeringen sedan ska omvandla till propositioner innehållandes reformer, som i sin tur ska stärka landets innovationskraft. Allt för att ”de vardagshjältar som skapar morgondagens produkter, tjänster och företag ska få bättre förutsättningar”, för att citera Löfven.
Landets företagare behöver inte läsa mer för att känna hur rådet avger en frän doft av industrikansler.
Ett innovationsråd kan givetvis inte skapa fler företag eller förbättra innovationsklimatet. Den regeringschef som vill få en bättre uppfattning om hur företagsklimatet kan förbättras, bör i stället vända sig till landets småföretagare. De kommer vittna om hur kostnaderna för nyanställningar, sjukfrånvaro och snåriga 3:12-regler avskräcker från precis den sorts risktagande och nyinvesteringar som tryggar tillväxt, välfärd och arbetstillfällen.
Löfven har företagarnas önskemål framför sig, men han vill inte se dem eftersom de vare sig ligger i linje med regeringspartiernas politik eller tradition. Därför är det enda innovativa med statsministers innovationsråd dess funktion som dimridå för en politik som skapar allt annat än gynnsamma förutsättningar för de vardagshjältar regeringen talar så varmt om.