Så har världen kommit till den punkt då den ryske presidenten kan tala öppet om att han under lång tid planerat annekteringen av Krimhalvön. Han skryter nämligen om det i en dokumentär som inom kort visas i den statliga propagandakanalen Rossija-1. Ingen är förvånad. Inte heller är någon förvånad över att kriget utnyttjas av federalistiska krafter i Bryssel.
Jean-Claude Juncker – EU-kommissionens ordförande som förvärvade sin post genom att Europaparlamentets partigrupper, mer eller mindre orättfärdigt, fråntog medlemsländerna rätten att välja unionens högsta tjänsteman – vill bilda en egen armé (Welt am Sonntag 8/3).
Juncker menar att det skulle sända en signal till den ryske presidenten om att unionen är beredd att försvara sina värderingar, som om det per definition fanns värderingar som ensamt kunde tillskrivas EU – annat än en sällsam förkärlek för vin och byråkrati. Men om nu en förmodat gemensam värdegrund inte duger som argument, menar luxemburgaren att en gemensam armé skulle effektivisera kostnaderna för medlemsländernas försvar och – trumvirvel – fördjupa den europeiska integrationen. Det vill säga att unionen, med en egen försvarsmakt, skulle ta den några steg närmare mot att bli ett ”Europas förenta stater”.
Det är lätt att raljera, så låt oss inte göra det. Att kommissionens ordförande inser att vapenmakt är det enda språk som kan hindra regimen från att fortsatt trampa på europeiska staters suveränitet är betryggande. Just därför blir det så märkligt att hans förslag för att värja sig mot det enskilt största hotet mot medlemsländernas självständighet, är att upprätta en överstatlig armé som i herr kommissionsordförandes ögon är ett steg på väg mot en europeisk statsbildning.
Det blir särskilt provocerande om man betänker att vad kommissionens ordförande faktiskt förespråkar, är att svenska skattebetalare ska finansiera och rusta en överstatlig vapenmakt åt en stat som ingen annan än folkpartister vill ha. EU saknar såväl folklig som demokratisk förankring och dess enda demokratiska organ, parlamentet, sitter på sina stolar med färre än hälften av den europeiska befolkningens röster i ryggen. Det bör fordra ödmjukhet och inte minst en insikt om att det finns begränsningar för vilken politik unionen kan bedriva med gott samvete, men någon sådan självmedvetenhet syns i sedvanlig ordning inte till.
Turligt nog tycks idén inte vinna något särskilt gehör bland europiska makthavare och det bör knappast förvåna någon, eftersom medlemsländerna redan finner det som efterfrågas av Juncker.
Nato är just en försvarsallians vars mål är att garantera dess medlemmar fred och försvara den västerländska tradition som förenar dem. Försvarssamarbetet är dessutom mellanstatligt, respekterar länders suveränitet och har inte för avsikt att omvandla sig självt till en stat mot medlemmarnas vilja. Säg, på vilket sätt skulle denna allians övertrumfas av den armé som förespråkas av EU? Inget är svaret och kvar finns bara argumentet om att det pågående kriget i öst kan utnyttjas av federalister för att tillskansa unionen makt ingen annars vill erbjuda den.
Dessa försök kastar en skammens skugga över samarbetet och underminerar förtroendet för dess institutioner i en tid då den europeiska gemenskapen är viktigare än på mycket länge.