Från och med 1 april försvinner avdragsrätten för fackföreningsavgifter, kort efter att den återinfördes av den förra Löfvenregeringen i juli 2018. I en debattartikel i Expressen (1/4) uppmärksammar LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson händelsen, och hävdar bland annat att detta bidrar till en rubbad balans mellan arbetsgivare och löntagare. Detta eftersom avdragsrätten finns kvar för medlemskap i arbetsgivarorganisationer.
Det finns mycket i artikeln som är talande för LO och dess starka band till det statsbärande partiet Socialdemokraterna. Ilskan mot S-regeringen och uppmaningen ”gör om gör rätt” är till att börja med märklig eftersom det är M och KD som i sin budget sett till att avdragsrätten för fackföreningsavgiften nu är borttagen. Löfvenregeringen var ju den som återinförde avdragsrätten 2018, till LO:s glädje, och än så länge har den inte haft möjlighet att återinföra den på nytt.
Förklaringen till att udden riktas mot just regeringen kan dock vara att LO har den förmånliga positionen att till viss del kunna styra över Socialdemokraternas beslut innan de fattas. Och det är inte bara för att S, liksom LO, gör anspråk på att värna arbetstagarnas intressen. Det är också för att LO bidrar med generösa summor till partikassan och representeras i S partistyrelse och verkställande utskott.
Det som skiljer arbetsgivarorganisationerna från LO är att de förra sköter sitt och inte utövar direkt inflytande eller stöd till enskilda partier. LO visar heller ingen vilja att släppa det privilegiet, utan i stället beslutades på årets S-kongress att banden mellan partiet och LO skulle stärkas. Medlemskap i en organisation som direkt stödjer ett parti ska inte gynnas av skattesystemet. Det är illa nog att alla de medlemmar som inte sympatiserar med S får sina avgifter distribuerade till det ändamålet.
Thorwaldssons debattinlägg kommer i skuggan av att LO-förbundet Kommunal beslutat att från 2020 dra in det egna stödet på tre miljoner kronor till S. Samma beslut från hela LO bör vara en förutsättning för att avdragsrätt för fackföreningsavgiften över huvud taget ska bli aktuell. Under tiden står de fackföreningar som faktiskt låter pengarna gynna medlemmarna med varken avdragsrätt eller direkta kanaler in i ett statsbärande parti.
Av Thorwaldssons debattartikel att döma har LO ingen förståelse för varför den indragna avdragsrätten är rimlig. I stället varnas regeringen för att fackföreningar med färre medlemmar riskerar att leda till en mindre stabil arbetsmarknad och mindre ansvarstagande fackförbund.
Att LO-förbundens medlemsantal minskar är dock ingen anledning för regeringen att ge dem ytterligare privilegier. Det är snarare läge att införa en proportionalitetsprincip för att förebygga eventuell obalans.
Arbetsmarknaden hålls inte i schack genom att parterna matas med förmåner. I stället bör rimliga regleringar vara regeringens verktyg.