Tidigare har flera e-förslag stoppats på tjänstemannanivå på grunder som upplevts som godtyckliga, eller till och med politiska, av de som lämnat förslagen. Det är besvärande, eftersom syftet är att öka medborgarnas engagemang samt kontakten mellan invånare och folkvalda. Frånsett frågor och önskemål som omgående kan åtgärdas på tjänstemannanivå, behöver förslagen släppas fram till politiken för behandling. Utan dörrvakter på vägen.
Tendensen att mota bort förslag i sin linda stannar inte med tjänstemännen. Nu vill tydligen politiker i demokratiberedningen dessutom stoppa förslag som verkar komma från föreningar. De har hakat upp sig på att det nu aktuella simhallsförslaget är formulerat i vi-form. Det är obegripligt på flera sätt. E-förslag kan bara lämnas in av individer. Hur det formuleras är således irrelevant. Problemet löst.
Men det tycker inte alla politiker i demokratiberedningen. Att en förening synes stå bakom går inte an, tycker de, eftersom de lätt kan få de 20 underskrifter som behövs. Det är här det blir absurt på riktigt. Ett förslag som redan har ett demokratiskt stöd av ett antal invånare, ska alltså inte tillåtas i kommunens system för medborgarengagemang. Varför ska inte föreningar, det vill säga grupper av människor med något gemensamt, få påverka politiken? Varför är det så viktigt för de politiska partiföreningarna att inga andra föreningar ska få lägga fram förslag?
Misstankar har också uttryckts om att e-förslag skrivs under i någon slags centrerad kollektiv process. Det är däremot ett verkligt bekymmer. Alla våra demokratiska processer bör stärka och skydda individens rätt att välja själv. Det problemet skulle minskas genom att, i likhet med ett antal andra kommuner, kräva inloggning med e-legitimation. En sådan lösning skulle också höja säkerheten i systemet och undanröja risken att påhittade personer röstar på förslagen.
Inget ont om förslagsställaren, således. E-förslaget om vissa könsseparade tider i simhallen har lyckats att skapa debatt ändå upp i partierna. Och det relativt stora antalet underskrifter tyder på att det finns ett problem som behöver lösas. Det vill säga att kvinnor inte går till simhallen för att det finns män där.
Det vore sannerligen ett problem. Men det betyder inte att det offentliga samhället ska anpassa sig till problemet. Om män i simhallen är ett fysiskt problem så ska de hanteras därefter. Konflikter som uppstår ska lösas med de individer som berörs. Poängen med det offentliga är just att det är allmänt. Därför ska det offentliga inte segregera.
E-förslaget skriver om kvinnor generellt, medan debatten främst har kommit att handla om nyanlända. Det gör dock ingen skillnad i sak. Att införa könssegregation för att gynna kulturell integration är principiellt motsägelsefullt och kommer att motverka integrationen. Känner man instinktivt att det vore fel att skapa separata ytor för män och kvinnor i restauranger, bussar och skolor så bör man rannsaka sina simhallsprinciper.
Det finns inget ont i att människor med samma kön, kultur, värderingar, tro eller intressen söker sig till varandra. Det ger gemenskap och mening. Och är en del av att vara människa. Men det offentliga ska inte styra, begränsa eller stimulera detta. Det kan den privata eller ideella sfären lösa själv. Tycker man att det är för privat att bada tillsammans med allmänheten får man söka sig till mer privata sammanhang. Helt oavsett var man kommer ifrån.