Under valrörelsen år 2014 skallade ropen. ”Något håller på att gå sönder”, hamrade Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Och något som är på väg att gå sönder måste lagas. Efter ett par år med Löfven i statsministerstolen måste medborgarna fråga sig om det är fixat nu.
Första steget är att identifiera det luddiga ”något”. Det är inte jättesvårt. Socialdemokraternas stora vallöften 2014 handlade om jobben, särskilt kretsade politiken kring satsningarna på unga och långtidsarbetslösa. Verktygslådan för att laga Sverige innehöll främst två delar.
Den ena var att avskaffa regeringen Reinfeldts program för långtidsarbetslösa, Fas 3, och ersätta det med 25 000 så kallade extratjänster med kollektivavtalsenlig lön. Med lite god vilja ett löfte som hette duga. Långtidsarbetslösa är en oerhört svår grupp att få i sysselsättning. Den andra delen i S plan var 32 000 traineejobb. Detta var det som verkligen skulle få fart på Sverige.
Hur har det gått? Av jobben som skulle ersätta Fas 3 har det blivit pannkaka. De 25 000 extratjänsterna har bara blivit 2 765 hittills, enligt tidningen Kommunalarbetaren (25/4). När reformen dessutom har fått resultatet att tusentals går helt sysslolösa är det berättigat att tala om det som ett fullbordat fiasko. De människor som Löfven talade mycket om under valrörelsen har hamnat i kläm, i ett utanförskap som är svårt att bryta.
Men problemen med en jobbsatsning går kanske att kompensera med en annans framgång? Inte för S. Satsningen på traineejobb har gått ännu sämre. Efter ett år med åtgärden konstaterades det i augusti förra året att det bara blivit 125 jobb.
Resultatet ger en dyster bild – höll Sverige på att gå sönder förut är det likadant nu. Troligen går det ännu snabbare nu än under regeringen Reinfeldt eftersom Fas 3 ändå gav resultat, långtidsarbetslösa sysselsattes.
Att Stefan Löfven inte är oroligare är märkligt, eller var det så att något aldrig höll på att gå sönder? Han gav de långtidsarbetslösa stora löften och höjde förväntningarna. Detta trots att han bör ha varit väl medveten om att det är en grupp som är kategoriskt svår att få i arbete. Hur påverkas deras tilltro till staten, samhället och politiken när inte bara löftena sviks utan läget faktiskt försämras?
Det som gör att läget inte har blivit för obekvämt för regeringen är att det råkar vara global högkonjunktur, något som inte inträffar tack vare utan snarare trots att de rödgröna styr. När konjunkturen vänder nedåt kommer det däremot att bli problem.
Kanske är det inte konstigt att S på senare tid med kraft har omfamnat klassiskt borgerliga frågor som trygghet och försvar?