Regeringen omorganiseras. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) får utökat mandat för nyanländas etablering. Det sker på bekostnad av miljöpartistiska statsråd.
Livet är en teater, i synnerhet för ministrarna i den rödgröna regeringen. När den perfekta konflikten mellan statsråden spelas upp på stora scenen står statsminister Stefan Löfven (S) för regin. Behovet av politiska reformer utgör mest en kuliss för den dramatiska komedin på Rosenbad.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet drar inte jämnt. Att leda ett land är svårt under de bästa förhållanden, och när regeringen inte kan samarbeta och lider av uppenbar handlingsförlamning är det närmast omöjligt. Samarbetet tär och båda partierna tappar väljare enligt opinionsmätningarna.
Löfven har ett ministerproblem. Trots att hans regering är den största någonsin blir väldigt lite gjort. Många statsråd är i princip osynliga. Samtidigt gör vissa statsråd bort sig var gång de framträder. Endast ett fåtal ministrar har genomfört något och än färre har gjort något bra. Självkritiskt säger Stefan Löfven till DN (24/2): ”Jag ser att det behövs mycket mer helhetssyn. Det har varit för splittrat och för många stuprör.”
För att råda bot på det ger Löfven arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) befogenhet att ta politiska initiativ som strikt taget ligger på andra ministrars bord. Johanssons utvidgade mandat gäller etableringspolitiken, men varken hon eller Löfven vill kalla posten integrationsminister. När Ylva Johansson får mer plats i strålkastarljuset sker det på bekostnad av främst miljöpartistiska statsråd. Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) ser sina roller minska. De har fått en socialdemokratisk förmyndare. Sedan tidigare har Miljöpartiets inte heller betrotts att få helhetsansvar för ett departement.
Att Kaplan får mindre makt skadar inte. Även om han levererat ett av de få bra förslagen, att fasa ut ränteavdraget och växla det mot en sänkning av reavinstbeskattningen. Förslaget belyste sprickorna i regeringen. Finansminister Magdalena Andersson (S) slog snabbt tillbaka med att det var Kaplans egen åsikt, inte regeringens. Samma motivering använde även försvarsminister Peter Hultqvist (S) för att förkasta utrikesminister Margot Wallströms (S) förslag om civil värnplikt.
Förändringarna i regeringen är riktade mot Miljöpartiet, vilket är lite orättvist av Löfven. För de sämsta ministrarna är socialdemokrater. Wallström har exempelvis lyckats med konststycket att både bli portad från Israel och rasera relationerna till Saudiarabien, nästan samtidigt. Och gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadziaclic (S) har varit lika frånvarande som kvalitetshöjningen av skolan.
Att Löfven försöker höja regeringen genom att ge Johansson mer ansvar är motsägelsefullt. De avtryck hon satt på arbetsmarknadsområdet är höjd arbetsgivaravgift för unga och försämringar av rot- och rut-avdragen.
Regeringens oförmåga att regera Sverige lär fortsätta.