Coronapandemin mildras inte av bittra observationer om hur mycket bättre beredskapen var förr. Som att det i början av 1990-talet fanns tusentals extra respiratorer – nu finns inga alls.
Däremot måste viktiga konstruktiva slutsatser dras. Nu har vi ännu en kris där Sverige upptäcker att de senaste årtiondenas försvarsnedläggningar har gjort att övriga samhällssystem inte kan falla tillbaka på totalförsvarsplaneringen. Konsekvensen av det faller tungt på de enskilda individer som påverkas i dag.
Runt köksbord förs nu många besvärliga samtal. Det kan handla om hur familjer med en eller flera personer som är riskgrupper ska resonera. Personer som arbetar inom vården ställs också inför svåra avvägningar, professionellt och privat. Med brist på skyddsutrustning kan med enkelhet svåra etiska överväganden uppstå både på vårdcentraler och sjukhus. Ska en patient som misstänks ha drabbats av corona tas emot och vårdas, om det innebär risk för sjuksköterskan eller läkaren att själv smittas?
Den stora press som nu sätts på många inom vården är extrem, även om den i viss mån bör finnas med i beräkningarna för den som väljer ett vårdyrke. Däremot är det knappast väntat att en sjuksköterska eller läkare på en vårdcentral i en mindre svensk stad ska behöva ställas inför att hantera en pandemi, samtidigt som det inte är säkert att skyddsutrustningen räcker.
Alla de betungande funderingar om framtiden som många går med nu hade samtidigt inte behövt vara fullt så tunga. Om det funnits större lager av medicinsk utrustning och planer för att hantera en kris hade läget sett aningen ljusare ut. Men den kapaciteten är borta.
Precis som under skogsbränderna inser vi nu priset av försvarsnedrustningen. När bränderna härjade landet kom insikten att kapaciteten att vattenbomba försvann med flygflottiljerna. Nu lär vi oss att den sjukvårdskapacitet som totalförsvaret stod för aldrig ersattes av någon annan. Även listor över samhällsviktiga yrkesgrupper verkar ha gått förlorad under senare år, vilket har gjort att regeringen har behövt snabbehandla frågan om vilka yrkesgrupper som får rätt till barnomsorg om skolorna stängs.
Sveriges krisberedskap var och är militariserad. När andra länder i dag kan ta till undantagslagstiftningar kan den svenska staten främst komma med vädjande rekommendationer. Krisverktygen utgår ifrån att landet befinner sig i krig eller krigsfara. Totalförsvarsplaneringen ledde även till en medvetenhet om att politiska beslut behövde ta höjd för annat än vardagliga problem.
Sveriges sårbarhet inför coronakrisen kastar en mörk skugga på tidigare regeringar som monterade ner landets militärt ledda beredskap, utan att ersätta den med något annat. Under statsminister Göran Perssons (S) regeringstid förlorades mycket. År 2004, under försvarsminister Leni Björklund (S), hade en arbetsgrupp skickats ut i landet för att meddela förbandsnedläggningar. Den gick under namnet dödspatrullen – och vi märker effekterna av den än.