Idag vet vi att grisar har personlighet, att kor bildar vänskapsband och att minkar är beredda att anstränga sig för att få tillgång till vattenbad.
Men det är inte alltid enkelt att förhålla sig till forskning. Faktum är att även evidensbaserad djurhållning måste anpassa sig till verklighetens ibland svåra avvägningar. Ett exempel är avvänjning av kalvar.
Att separera ko och kalv strax efter födseln kan minska akut stress hos båda men riskerar att försämra kalvens tillväxt och sociala förmåga. Mjölkproduktionen minskar under veckorna som kalven diar, men det gör även risken för juverinflammation.
Även ekonomiska och praktiska aspekter som vinstmarginaler, tillgång till yta och teknisk utveckling påverkar djurhållningen. Lantbrukarnas riksförbund vill till exempel få bort beteskravet för mjölkkor med argumentet att moderna ligghallar gör behovet av utevistelse onödigt.
Det är dyrt och tidskrävande att låta korna komma ut på bete, och med tuff konkurrens från länder med sämre djurhållning är det förståeligt att svenska mjölkbönder letar efter sätt att överleva. Samtidigt visar studier att kor gärna vistas utomhus när de får välja, och att de tillbringar mer tid med att äta och idissla när de är på bete.
I ljuset av denna komplexitet framstår vissa djurrättsaktivisters fördömande av svenska lantbrukare som väldigt förenklat. Klart bönder vill att deras djur ska må bra. Men de vill även försörja sin familj utan att jobba ihjäl sig. All djurhållning förutsätter avvägningar som är lätta att ha åsikter om men svårare att genomföra i praktiken.
Det är inte heller bara lantbrukarnas ansvar att prioritera djurvälfärden. Även konsumenter måste göra medvetna ställningstaganden och vara beredda att betala för dem. Om man vill att kor och kalvar ska få gå ihop en längre tid behöver man acceptera ett högre literpris på mjölk, till exempel.
Ett annat sätt att påverka är genom lagstiftning. Lagen anger miniminivån för acceptabel djurhållning. Sämre än så får man inte behandla djur i Sverige. Men lagen kan och bör justeras i takt med ny evidens och teknisk utveckling, vilket förutsätter en öppen och respektfull debatt om prioriteringar mellan forskare, konsumenter, producenter och politiker.
Istället för positionering och demonisering är det mer konstruktivt erkänna att djurens välfärd är ett gemensamt projekt som vi alla behöver ta ansvar för.