Ledare: Djurrättsaktivism snart i skolan

Göteborgs-Posten rapporterade nyligen (10/4) om det nya projektet vid Institutionen för didaktik och pedagogisk profession. Syftet är att undersöka hur så kallad ”kritisk djurpedagogik” kan introduceras i skolan. Genom workshopar ska gymnasielärare först lära sig om kritisk djurpedagogik för att därefter ta fram undervisningsmaterial och sprida idéerna till sina egna elever.

Vad är då kritisk djurpedagogik? Bland förslagen i projektbeskrivningen finns att undersöka ”hur vårt språkbruk upprätthåller djurutnyttjande”, och att reflektera kring hur ett djur upplever ”att bli jagad, separeras från sin mamma, hållas instängd, tvingas uppträda eller delta i tävlingar”.

Det rör sig alltså om radikal djurrättsaktivism som fördömer djurhållning inte bara för köttproduktion utan även inom lantbruket som helhet, och till och med inom sport. Föga förvånande har projektet tagits fram av en doktorand som tidigare har varit aktivist och talesperson för den radikala djurrättsorganisationen Djurrättsalliansen, vilken motsätter sig all mänsklig användning av djur.

Att projektet knappast strävar efter vetenskaplig objektivitet visas av det praktiska upplägget. De workshopar som gymnasielärarna ska genomgå leds av forskare och personer från sociala rörelser ”som har kunskap om djurs situation i samhället”. När GP undersöker vilka dessa personer från sociala rörelser är, visar det sig vara två aktivister från just Djurrättsalliansen.

Faktum är att de ansvariga för projektet är helt öppna med den aktivistiska ambitionen. I universitetets projektbeskrivning står det rent ut att målet är ”att bidra till förändring i samhället”. Det är nämligen en del av den rörelse som kallas kritisk teori, där själva poängen är att använda forskningen som ett medel för samhällsomstörtning.

Det målet står dock i strid med forskningens verkliga mål: att finna sanningen. Även om varje enskild forskare självklart har sina egna begränsningar, bör man ändå sträva efter neutralitet och objektivitet. Det är heller knappast rimligt att aktivister ska får använda skattemedel och offentliga plattformar för opinionsbildning under förment vetenskaplig täckning.

Att projektet rör just utbildning visar också hur stor påverkan aktivism på universiteten kan ha. Även om det kan verka som ett problem för de närmast berörda akademikerna, når radikala idéer ut i samhället. I detta fall börjar det med gymnasieelever men om det visar sig effektivt lär aktivisterna knappast nöja sig där.

Tack och lov har många lärare och akademiker kritiserat projektet för att vara politisk propaganda. Det visar att det finns starka krafter hos landets lärosäten som värnar vetenskapliga ideal och forskningens förtroende. Förhoppningsvis är de starka nog att stå emot aktivisterna.