Frågan om kommunens användning av ränteswappar har debatterats en längre tid. Kostnaden på flera hundra miljoner som uppstått ställs mot den relevanta frågan vad vi fått för pengarna.
Ränteswapparna är att betrakta som en försäkring mot oväntade räntehöjningar och ökade räntekostnader. Swapparna köps in av kommunen till en viss kostnad och sätter ett tak för kommunens räntekostnader. Det är inte ovanligt att använda swappar och andra typer av finansiella derivat för att försäkra sig mot oväntade kursrörelser.
Tyvärr har kritiken mot swapparna ofta formulerats såsom att kommunen spekulerat med skattebetalarnas pengar och gjort förluster motsvarande hundratals miljoner. Förvisso kan swappen betraktas som förluster i bokföringsmässigt perspektiv, då de i sig är värdehandlingar som blir värdelösa om inte räntorna går upp över en viss gräns. Men om räntorna skulle gå upp så ökar värdet av swappen och kompenserar för de ökade räntekostnaderna. Det är därför mer illustrativt att beskriva swapparna som en försäkringskostnad istället för en vinst eller förlust.
Det har hittills inte framkommit fakta om att kommunen bedrivit cynisk spekulation i vinstsyfte med skattebetalarnas pengar. Det vore en skandal av större mått. Men ett sådant påstående behöver backas upp med källor.
När kritiker använder sig av begrepp som spekulation, vilket antyder orent mjöl i påsen, sätter det omedelbart kommunens tjänstemän och politiker i försvarsposition. De hamnar i samma gamla position som vanligt och nöjer sig med att hävda att de inte gjort något olagligt och att andra kommuner gör likadant. Möjligheten att diskutera vad som är lämpligt och klokt begravs någonstans långt in i de kommunala arkiven.
Det är olyckligt. Ty frågan förtjänar att diskuteras öppet. Vi måste kräva mer av våra tjänstemän och politiker än att följa lagen. Vi ska kräva att de fattar kloka beslut.
Med facit i hand kan vi konstatera att swapparna under flera år kostat pengar utan att räntan gått upp. Även om någon spekulation inte förekommit synes det inte vara en överdrift att tala om swapparna som en onödigt dyr försäkring. Och onödigt dyra utgifter är slöseri med skattemedel. Ett par hundra miljoner som slösas bort är en lika stor förlust för kommunens verksamheter, som ett par hundra miljoner som försnillas. Visst kan vi ha bättre nytta av dessa pengar än till försäkringar som få av oss hade köpt för våra egna pengar?
Allt fler har tyckt att det är dags för kommunen att lägga korten på bordet. Har kostnaden varit rimlig? Har det i efterhand varit en klok strategi? Om inte – vad kan vi lära oss av den? Hur tas beslut kring dessa kostnader och bör vi justera finanspolicyn eller beslutsvägarna? Det är frågor som förblir obesvarade så länge majoriteten lägger locket på.
På kommunfullmäktige innan sommaren föreslogs en genomlysning i frågan. Det röstades ned av majoriteten. Det är i sig anmärkningsvärt och lägger stort ansvar för framtida kostnader på majoriteten.