En järnridå faller över Europa. Orden är Winston Churchills och fälldes då det stod klart att Sovjetunionen ville isolera sina satellitstater från omvärlden, genom bildandet av Östblocket. Knappast visste den brittiske premiärministern att metaforen skulle övergå i betonghård konkretion.
1961 påbörjade DDR:s ökände ledare Walter Ulbricht bygget av den ”antifascistiska skyddsvallen”. Utanför de kommunistiska diktaturerna blev den dock känd som Berlinmuren. Dess syfte var enligt politbyrån, som namnet också antyder, att hålla fascismen borta från Östtyskland. Men om man ska lämna diktaturspråket åt sidan och i stället uppehålla sig vid det som i själva verket var, handlade det om att dölja den pinsamma verkligheten.
Mellan 1949-1961 flydde 2,7 miljoner människor från Öst till Väst, genom Berlin. Framförallt var det högutbildad arbetskraft som sökte sig bort från misären och företog den riskfyllda strapatsen över gränsen. Diktaturerna dränerades på sina begåvningar - ett svidande bevis på kommunismens underlägsna attraktionskraft jämte den kapitalistiska Västvärlden.
Berlinmuren skulle sätta stopp för flyktingvågen, men inte minst folkuppror liknande det 1953. Muren fyllde också sitt syfte, men den lyckades aldrig tillintetgöra drömmen om Väst. Omkring 5 000 östtyskar skulle ta sig över de befästa gränsposteringarna, varav 574 var gränsvakter. 206 personer skulle emellertid inte nå hela vägen fram utan falla offer för kulor, taggtråd och minor i de så kallade dödsremsorna, eller det hundratal meter av ingenmansland som skilde de båda världarna från varandra.
Det dröjde dock inte länge innan det skymtades sprickor i murverket.
1989 skulle hundratusentals östtyskar ånyo lämna DDR. I andra öststater hade man underlättat resor till Väst. Särskilt i Ungern, med sin öppna gräns mot Österrike. Det var delvis en följd av Michail Gorbatjovs Glasnostpolitik. Östtyskland hade trots det inte sällat sig till den öppna dörrens politik och pressen på politbyrån blev under året massiv, med växande demonstrationer över hela republiken.
Så kom också det misstag som inte bara omintetgjorde järnridån utan själva det kommunistiska Östeuropa.
Östtyska kommunistpartiet beslutade den nionde november att tillåta kontrollerade privatresor till Väst. Det hela skulle gälla från och med följande dag, men enbart med partiets godkännande. Politbyråns Günter Schabowski sattes att hålla presskonferens redan samma kväll. Schabowski var dock dåligt förberedd inför mötet med pressen och råkade i ett ödesdigert ögonblick svara, på en fråga om när utreselagarna började gälla, att de började gälla genas… Han hann inte avsluta meningen innan Östberlin exploderade.
Tusentals berlinare vallfärdade mot muren med budet och gränsvakterna, som saknade direktiv och på grund av tumultet inte kunde nå partiledningen, lät i förvirring öppna gränspostering efter gränspostering. Det var en vårflod omöjlig att stoppa och knappa året senare utgjorde Östtyskland sex delrepubliker av det enade Tyskland.
På söndag är det 25 år sedan som muren föll inför det östtyska folkets frihetslängtan. Berlinmurens fall innebar även början på slutet för kommunismens nära hundraåriga barbari i Europa. För det har vi alla anledning att fira.
Die Mauer In Memoriam.