Världen av igår, det är onekligen en fras som slår läsaren av tisdagens DN. Där finner man en helsidesannons för boken ”Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap” (Celanders förlag 2014). Den är författad av kalla krigets socialdemokratiska elit så som Thage G. Peterson, Leif Pagrotsky och Pierre Schori.
Tesen är förstås uppenbar, men bör inte viftas undan utan diskussion. Namnen bakom boken är tunga och deras tes är knappast okontroversiell då alla seriösa försvarsanalytiker dömt ut rikets förmåga att ensamt försvara sig mot en främmande vapenmakt, det vill säga Ryssland.
Låt oss därför leka med tanken på att regeringen tackar nej till den transatlantiska försvarsalliansen, åter anammar den tredje ståndpunktens utrikespolitik och litar helt och hållet på den egna försvarsförmågan – även om kalla krigets socialdemokratiska regeringar redan då samarbetade med Nato. Vilka resurser kommer svensk socialdemokrati av i dag att tillföra försvaret för att upprätthålla den politiska medelpunkt, mellan öst och väst, som utgör Sverige?
16 miljarder kronor – det är vad försvaret efterfrågar de kommande fyra åren, utöver den befintliga försvarsbudgeten som motsvarar 45 miljarder kronor, eller 1,2 procent av BNP. Pengarna är avsedda för att tillgodose rent basala behov så som nyanställningar, utrustning och övningar. Dessutom önskar man även ett engångsbelopp motsvarande 15 miljarder kronor för inköp av bland annat ytterligare tio Jas Gripen, en ubåt och nya robotsystem. Försvarsmakten menar att anslagen är nödvändiga – inte för att upprätthålla ett försvar som ensamt kan garantera rikets säkerhet, utan bara för kunna upprätthålla den stridsförmåga som försvarsberedningen enades om så sent som förra våren.
Försvarsmakten tycks dock, ännu en gång, ropa på hjälp inför döva öron. Finansdepartementet ska nämligen, under förhandlingarna om den så kallade ”inriktningspropositionen” som ska vara färdig i juni och avgör försvarets långsiktiga finansiering, ha kommit med ett skambud. Enligt uppgifter till SvD (16/2) tilldelas myndigheten 500 miljoner kronor årligen. Totalt innebär det två miljarder kronor, eller en åttondel av de resurser som krävs för att uppfylla det uppdrag som landets riksdagspartier givit försvaret.
Det stundar således en uppgörelse mellan försvarsminister Peter Hultqvist (S) och finansminister Magdalena Andersson (S). Vanligen är det statsministern som löser konflikter mellan sina ministrar. Löfven har såldes en möjlighet att ta det säkerhetspolitiska hotet från den ryska regimen på allvar, men prejudikaten är inte lovande. Före detta försvarsminister Mikael Odenberg (M) tvingades mer eller mindre avgå när han hamnade i gräl med finansminister Anders Borg (M) – finansministerposten är helt enkelt för viktig och en statsminister kommer inte gärna på kant med den som basar över Finansdepartementet.
Alliansregeringen ska ha all kritik för sitt försummande av försvaret. Men till skillnad från den socialdemokratiska minoritetsregeringen tog borgerligheten små, men avgörande, steg bort från alliansfriheten och mot Nato. Det är dock uteslutet för Löfven. Därför har statsministern egentligen inte något val: tillmötesgå försvarets krav på ökade anslag, annars kan den socialdemokratiska säkerhetspolitiken inte betraktas som något annat än regelrätt hyckleri.