En hel del verkar luta åt det senare. Detta sedan regeringen föreslagit ett förbud mot alkoholförsäljning efter klockan 22 för att minska smittspridningen.
Det är knappast så att krögare har helt fel när de också menar att ungdomar kommer att vistas ännu mer ute på barerna fram till den 20 november, då förbudet ska träda i kraft (TT 11/11). Sådana farhågor har den underliggande innebörden att många människor ändå lär strunta i pandemin och i stället hitta sätt att kringgå restriktionerna. Men faktum är att serveringsförbudet och alla andra coronaåtgärder riktar sig till tänkande människor. De flesta bör förstå innebörden av en smittskyddsåtgärd, även om en hel del dessvärre har struntat i dessa. Men förhoppningsvis kommer ännu fler att inse allvaret med det senaste förbudet och självmant hålla sig undan större sällskap.
Det går att kritisera hur regeringens restriktioner slår mot olika branscher, och här är det fortfarande viktigt att de som drabbas till någon grad blir kompenserade. Samtidigt är det omöjligt att utforma smittskyddsåtgärder som helt täcker upp för alla orättvisor och möjliga mänskliga reaktioner. Åtgärderna måste först och främst handla om smittspridningen, och för en gångs skull har symbolvärdet betydelse för att betona situationens allvar.
Här ligger också ansvaret på regeringen att se till att förbud och rekommendationer faktiskt bedöms vara effektiva mot smittspridningen – och inget annat. Därför är det till exempel rimligt att förbudet mot alkoholförsäljning efter klockan tio inte gäller för äldreboenden eller rumsservering på hotell.
Där alkoholserveringen inte sker i en krogmiljö får den alltså fortsätta. Det har dock inte hindrat vissa från att vilja göra det senaste förbudet till en åtgärd som också ska minska alkoholkonsumtionen i samhället (NA 11/11). Men det är just sådana politiseringar av coronaåtgärderna som gör att en del människor tvekar inför att följa dem. Risken är då att vissa frågar sig: handlar det här mer om en förevändning för att minska drickandet än om att stoppa smittspridningen?
Samma tendenser till politisering när det gäller coronarestriktioner, att vilja slå två flugor i en smäll, har uttryckts om minkfarmerna, som vissa vill stänga ned av helt andra skäl (Aftonbladet 27/10, VF 12/11). På liknande sätt finns fackliga och politiska påtryckningar för att krisåtgärden höjd a-kassa ska bli permanent (Aftonbladet 13/8).
Det är inget konstigt att politiker fattar beslut om åtgärder på en politisk grund om vad som är viktigt och inte, men de måste fortfarande vara relevanta för smittspridningen och krisen. Det gäller särskilt när restriktionerna bygger på att människor själva ska förstå vad de bör undvika att göra, vilket kräver att det finns ett förtroende för rekommendationerna och förbuden. Då måste de politiska motiven bottna i hanteringen av coronakrisen, och inget annat.