Framryckningen har gått fort då offensiven var väl planerad och de ryska styrkorna ofta verkar ha varit i erbarmligt skick. Ukrainarna har erövrat mängder med materiel och skurit av flera av försörjningslinjerna mellan Ryssland och det ockuperade Donbasområdet.
Framgångarna är så stora att den ryska ledningen åter tvingats att ändra sitt narrativ om kriget. Från att från början ha handlat om en operation mot hela Ukraina är det nu bara själva Donbas som är krigsmålet. En del bedömare menar att själva Putinregimen känner sig trängd och att den ryska allmänhetens inställning till kriget håller på att förändras. Det är alltså stora händelser som sker.
Intressant är att den ukrainska offensiven, som är den mest dramatiska händelsen i kriget sedan april månad, i stort sett gått obemärkt förbi i svensk medierapportering. Det är märkligt för Sverige berörs ju i högsta grad av kriget. Vi har precis som flertalet andra västländer skickat materiellt stöd till ukrainarna. I samband med kriget har vi också blivit hotade av Ryssland. Inte minst har kriget tvingat fram den största säkerhetspolitiska omriktningen på generationer: Sverige håller på att ansluta sig till Nato.
Detta fick dock inte plats i den svenska politiska debatten. Vid ett tillfälle kom Ukraina på tal. Det var när Ulf Kristersson (M) sade sig vara beredd att sända artillerisystemet Archer till ukrainarna. Magdalena Andersson (S) svarade föga förvånande att det inte var aktuellt. I övrigt fick statsministerkandidaterna sällan frågor om till exempel hur Sverige ska förändra sin försvarspolitik för att inte bli en svag länk i Nato. Eller hur Sverige ska använda ordförandeskapet i EU första halvan av 2023 – alltså om några månader – till att hålla ihop unionen och stå upp mot Putin.
Att utrikespolitiken spelat så liten roll i valrörelsen har flera orsaker. En är att svensk public service, och de stora mediehusen, inte haft någon uthållighet i rapporteringen från kriget. De som är intresserade vad som sker på andra sidan Östersjön är i regel hänvisade till internationell media eller till svenska frilansare med specialintressen som Lars Wilderäng och Adam Davidsson. Den som helt förlitar sig på traditionell media kommer inte att kunna göra sig en bild av händelseutvecklingen. Man kan fundera på om det är bristande intresse eller förmåga som gör rapporteringen från kriget i vanlig media så svag.
En annan orsak är att svensk politisk är väldigt navelskådande. Det spelar ingen roll om det är energikris, flyktingkris eller någon annan kris. Perspektivet stannar ofta vid det egna agerandet. Trots allt tal om öppenhet mot omvärlden resonerar vi som om vi var en ensam ö, och inte en integrerad länk i en kedja av demokratier. Vem som än blir statsminister kommer dock att behöva tänka utanför den svenska boxen.