Ett balanserat förhållningssätt är att inte ta ut krisen i förskott, men ändå förbereda sig för alla någorlunda sannolika utfall.
Det egna ansvaret i kriser och riskfyllda situationer kan inte överskattas. För att hindra coronavirusets framfart krävs en noggrann handhygien på individnivå. Personer med symptom bör sätta sig i självkarantän. Det bör även övervägas av alla som vistats i drabbade områden eller träffat smittade personer. Arbetsgivare har ett ansvar att ge arbetstagarna flexibla möjligheter att stanna hemma.
Vidare är det ett individuellt ansvar att inte sprida osäker information eller förhastade slutsatser kring myndigheternas arbete med smittan. Myndigheternas uppgift är att tolka informationen som den ser ut i stunden, och göra bedömningar efter hur situationen utvecklar sig. Något de har avsevärt större kapacitet att göra än gemene man.
Ändrade myndighetsbedömningar är i regel ett resultat av ändrade förutsättningar, inte att tidigare bedömningar var fel. Eventuella misstag som görs förtjänar att kritiseras. Men de fadäser som går att räkna upp, och de påföljande rättelserna, visar att vi bor i ett öppet samhälle där de krishanterande myndigheterna bryr sig mer om att information och bedömningar ska vara korrekta än att skydda sig själva mot kritik.
Det finns med andra ord inga skäl att misstro myndigheternas ärlighet och uppsåt. Däremot finns det fullt rationella skäl att inte lita på att de kan trolla. Att vissa butikshyllor nu gapar tomma har tolkats som ett tecken på medborgarnas bristande förtroende för att myndigheterna i varje läge kan skydda dem. Det är i så fall en sund inställning.
Folkhälsomyndigheten bedömer i skrivande stund att risken för allmän smittspridning är måttlig. I myndighetens skala ligger alltså risken mittemellan mycket låg och mycket hög. Det är, återigen, en dagsbedömning. Vilken med tiden kommer att höjas eller sänkas, utefter hur spridningen utvecklas.
Mycket tyder på att det vid en allmän smittspridning kommer att krävas långtgående myndighetsåtgärder för att hindra en stor spridning. I kombination med en dödlighet på någon eller några procent, ger det obehagliga matematiska slutsatser. Matematiken är fortfarande spekulativ, men inom ett rimligt sannolikhetsfält.
Vid en allmän spridning skulle sjukvårdens situation hamna någonstans mellan ansträngd och kaotisk. Samhället kommer dock att bestå. Högst sannolikt även infrastrukturen. Men om smittspridningen blir utbredd kan antalet sjuka och i karantän drabba arbetsplatser och distributionskedjor. Det är alltså ingen omöjlighet att coronaviruset kommer att leda till fler tomma butikshyllor.
Att förbereda sig för detta scenario, såväl som värre kriser, är inte att agera i panik. Det är att se om sitt hus. Att ta ansvar för sig själv och sina närmaste. Liksom att ta ansvar för samhället. Om alla har en beredskap för att klara sig själv åtminstone några dygn, helst ännu längre, får hela samhället en buffert vid kris och störningar.
Den egna förberedelsen ger dessutom en ökad trygghet. Att höja sin egenförmåga vid kris är i alla avseenden något positivt. När vi i framtiden ser tillbaka på coronaviruset så kan vi antingen vara tacksamma för att spridningen aldrig blev så stor. Eller så kan vi lära oss av en utbredd spridning. Oavsett vilket så bör vi hålla uppe vår individuella beredskap till nästa gång den behövs.