”Hälsa att svensk utrikespolitik inte är några pajaskonster” – Olof Palmes bevingade ord ekade under tisdagskvällen, sedan det står klart att regeringen inte kommer att förlänga det omdiskuterade samarbetsavtalet med Saudiarabien.
Beslutet har en tudelad förklaring. Dels för att Arabförbundet under måndagen förnedrade utrikesminister Margot Wallström när hon nekades att tala inför det, dels för att Miljöpartiet hotade att lämnade regeringssamarbetet om man inte bröt avtalet (Expressen 10/3).
Stefan Löfven stod alltså inför att antingen äventyra landets relationer med Mellanöstern, eller att äventyra sin egen regering och därmed sin roll som statsminister. Han valde det tidigare. Beslutet är inrikespolitiskt begripligt, men utrikespolitiskt kan det inte betraktas som något annat än en katastrof och det är statsministern som tillsammans med sina statsråd försatt landet i denna pinsamma situation.
Det förkastliga ligger dock inte i att man kritiserar eller ens markerar diplomatiskt mot Saudiarabien. Det är en hårdför diktatur vars shariapräglade rättssystem, bestraffningsmetoder och systematiska förtryck av kvinnor och oppositionella är närbesläktade med IS. Utrikespolitik är emellertid mer komplicerat än så.
Saudiarabien är den dominerande kraften i den sunnimuslimska världen. Den som vill ha inflytande över politiken i området måste med det konstaterat åtminstone ha drägliga relationer med den saudiska kungafamiljen. Nu är utrikesministern vare sig en välkommen gäst där eller hos närområdets enda sanna demokrati – Israel. Sverige har på rekordkort tid gjort sig till en opålitlig partner och en obetydlig röst för fred i Mellanöstern. Regeringen har inte ens styrt landet i ett halvår.
Var detta en del av den av socialdemokratin så hyllade utrikesministerns mästerplan för att sätta den svenska, feministiska, utrikespolitiken på kartan? Självfallet inte, utan det är en fråga om upprepade och taktlösa klavertramp som inte kommer att passera förbi obemärkt. Ett nära på enat näringsliv har varnat för att det med all sannolikhet kommer få svårare att vinna förtroendet hos investerare i området och därmed går miste och potentiella affärer.
Men det är inte bara svenska företag som får betala för regeringens diplomatiska misslyckanden, även utrikesministerns planer tycks gå i stöpet.
Sveriges möjlighet att vinna en plats i FN:s säkerhetsråd 2017–2018 anses genom den diplomatiska krisen med de arabiska staterna nu vara obefintlig. Det var en bärande del av regeringens utrikespolitiska ambitioner, vilka nyligen lästes upp i kammaren av Margot Wallström. Hennes prestigeprojekt är således krossat och kvar finns bara förlorade relationer med omvärlden – så mycket för det lika romantiska som reaktionära återtåget till den tredje ståndpunktens utrikespolitik.
Löfven har ännu en gång klarat sig från att försätta landet i en regeringskris, men nog börjar statsministerns utrikespolitik allt mer att påminna om pajaskonster.