Det är tydligt att Sveriges åtgärder mot virusspridningen inte har fungerat tillräckligt väl, och befolkningen har av mätningen att döma förstått att det är just regeringen som är ytterst ansvarig för det. Samma insikt verkar under våren inte ha nått själva regeringen och dess statsminister Stefan Löfven (S).
Det återstår att se om förtroendesiffrorna blev ett uppvaknande för regeringen. På torsdagen framträdde Löfven med sina sedvanliga förmaningar om att hålla avståndet, då beskedet kom om att symptomfria personer kan resa inom landet i sommar.
Regeringens förmåga att ta ansvar för hanteringen av coronaviruset har under våren brustit. Länge valde landets styrande politiker att lämna taktpinnen till Folkhälsomyndigheten, som åtminstone utifrån sett fick styra och ställa över de svenska smittskyddsåtgärderna.
Det fick den olyckliga konsekvensen att statsepidemiolog Anders Tegnell blev frontperson och uppfattades som högst ansvarig i det maktvakuum som uppstod när regeringen inte tog kommandot. Han har fått motta dödshot (Aftonbladet 26/5) och figurera i en mängd internationella medier som mannen med ansvar för Sveriges märkliga strategi. Men med tanke på att Folkhälsomyndighetens ord ofta har blivit lag är det på sätt och vis fullt rationellt att den varit så försiktig som möjligt med att rekommendera ingripande åtgärder. Beslut om att till exempel förbjuda alla resor kräver långt mer kompetens än bara smittskyddsexpertis.
Regeringens bristande ledarskap gäller inte bara i förhållandet till Folkhälsomyndigheten. När regeringen faktiskt frångick rekommendationerna i frågan om utökad testning hände det inte särskilt mycket. Ansvaret hade bollats över igen, och den här gången till de överbelastade regionerna. De extra pengar och löftet om att alla med symptom ska testas som meddelades på torsdagen visar inte heller på något ledarskap. Regeringen är gärna kassör, men inte ordförande.
Att visa ledarskap betyder inte att Löfven ska sluta lyssna på experter. Men det måste ske under tydliga ansvarsformer. Rätt agerande hade varit om Löfven direkt samlat alla berörda parter, såsom regioner, Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen, i ett råd under hans egen ledning. Det föreslogs av Inga-Britt Ahlenius, tidigare bland annat generaldirektör för Riksrevisionsverket, i SvD-podcasten Ledarredaktionen (29/5).
Det har alltid varit regeringen som ansvarat för besluten, även då den valt att helt lyssna på en expertmyndighet. Det viktiga är inte vem som kan mest om smittspridning, utan vem som faktiskt har den erkända maktpositionen. Men Löfven har mer agerat som generaldirektör för politikmyndigheten än som statsminister. Han har försökt vara en enande kraft genom att tala till folket. Men tyngden i regeringschefens ord ska också komma av att det är statsministern som faktiskt styr.