Till en början kommer Nato att begära noggrann information om hur Sveriges försvar ser ut just nu. I Norges fall var svaret ett 700 sidor långt dokument. Därefter kommer Nato med officiella krav på åtgärder som behövs för att landet ska uppfylla organisationens krav på försvarsförmåga.
Hittills har debatten kring Nato till stor del gått ut på bemötandet av Turkiets orimliga krav. Men en viktigare fråga är vad som faktiskt händer i den senare delen av processen, när Sverige gått med. Ett medlemskap kommer att kräva uppoffringar, både ekonomiska och politiska. Men det är ett litet pris att betala för fred och säkerhet.
I en intervju med DN (22/9) sade Tommy Åkesson, vid Sveriges Natodelegation i Bryssel, att Sverige behöver fokusera på att bli en del av Nato istället för att tänka på vad vi kan ge till Nato. Sverige behöver Nato mer än Nato behöver Sverige. Sveriges vanliga tendens att se sig själv som en humanitär stormakt som skulle vara facit eller rättesnöre för andra länder behöver vändas i ödmjukhet. Det är sannolikt klokt av Sverige att hålla en mer ödmjuk inställning när vi går in i en större befintlig organisation. En organisation som vi är beroende av för vår säkerhet. Det är Sverige som går med i Nato, inte Nato som går med i Sverige.
I framtiden kommer förmodligen svenska värnpliktiga att behöva befinna sig vid ryska gränsen i Baltikum eller Finland. Tänkbara förslag som togs upp på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens möte var att Sverige behöver utöka stödet för flygvapnet och ha fler beredda brigader. I februari kommer det att komma en tydligare kravlista från Natos medlemsländer på vad Sverige behöver förbättra militärt. Sverige kommer att behöva se sig som en del av något större och ibland uppoffra inrikespolitiska önskemål för att nå dit. Det är nytt och utmanar Sveriges nationella identitet i att vara neutral och egen.
I en tid av ekonomisk osäkerhet kommer det inte att vara smärtfritt att sätta in de resurser som behövs för att göra det som kommer att krävas av oss. Men om man sätter det i relation till kriget i Ukraina och de uppoffringar som görs av dess befolkning för att försvara landets säkerhet så blir perspektivet tydligare. Att inordna sig i något större och offra en del av den egna bekvämligheten är en ibland lika smärtsam som nyttig lärdom som människor och folk behövt göra genom historien. Även vi svenskar kommer att komma dit och behöva göra uppoffringar tillsammans med andra för en starkare och tryggare helhet. Förhoppningsvis ser de flesta av oss det som en möjlighet snarare än ett hot.