Statsminister Stefan Löfven (S) varnar gång efter annan för ett Sverige som glider isär. Hans partiledarkollegor brukar inte vara sena att stämma in i klagosången. Det som däremot verkar missas är de platser där många bor – de mindre tätorterna, som har formats av rekordårens bebyggelse. Och i dessa Domussamhällen finns problem.
Den bild som inom politiken snärtigt målas upp av läget i landet riskerar att bli missvisande. Genom att ställa storstad mot landsbygd framstår det som att befolkningen antingen har dragits till de allra största städerna, som Stockholm och Göteborg. Eller bor på ren landsbygd, med många kilometer till närmaste tätort.
Visserligen har det talats om att Sverige jämfört med andra länder har en kraftig urbanisering. En spridd uppfattning är att lika många människor som går att trycka in i två stadsbussar flyttar till huvudstaden varje dag. Men den föreställningen stämmer inte längre. Stockholm hade förra året ett negativt inrikes flyttnetto.
Sverige är inte heller fullt så urbaniserat som det ofta framställs. Som Barometern-OT:s politiske redaktör Daniel Braw har konstaterat (25/10) så är Sveriges tätorter mindre än vad som framhålls i politiken. Visserligen återfinns 87 procent av befolkningen i tätorter. Men av Sveriges omkring 2 000 tätorter hade mer än hälften färre än 1 000 invånare (2018). Och enbart en knapp tredjedel av landets befolkning, 3,3 miljoner, bor i en tätort med över 100 000 invånare.
Det här gör att stora delar av befolkningen varken bor på ren landsbygd eller i större städer. I stället återfinns de i byar och medelstora tätorter. Dessa tätorter har också ofta vissa gemensamma drag – rekordårens byggnader och torg.
Dessa Domussamhällen – uppkallade efter Kooperativa förbundets skolådelika varuhus – byggdes för att manifestera folkhemmet och moderniteten. Det var Socialdemokraternas samhällsvision som omdanade centrumen. I nära nog varje tätort restes dessa skrytbyggen i gråton.
Sedan dess har rekordåren passerat och mycket av handeln flyttat från centrumkärnan till köplador i utkanten. Med internethandeln eskalerar den utvecklingen. Därmed åderlåts en stadsbebyggelse som lär ha varit överdimensionerad redan från början. De cykliska underhållsbehoven på lokalerna kan även slå till hårt nu och drabba såväl kommuners som privatpersoners kassor.
Ett stort utbud av lokaler och bostäder på en ort pressar i sin tur ned priserna, vilket gör att det blir en dålig affär att rusta upp. De lediga lägenheterna riskerar då att hyras ut på korta kontrakt, inte sällan till socialt utsatta grupper som inte kan hitta något annat. Underhåll minimeras. Det här startar en ond cirkel.
Politiken borde ägna större kraft åt utvecklingen i landets mindre tätorter, där många svenskar bor. Domussamhället är nog ett större problem för Sverige än utvecklingen på landsbygden. Men det lär aldrig en socialdemokratisk statsminister säga.