Men det som åsyftas är inte hot från regimer som inskränker yttrande- och tryckfriheten, utan svenska kommuner som på olika sätt kritiserat eller villkorat offentligt finansierade kulturyttringar. Debattörerna nöjer sig inte med protester mot vad de menar är attacker mot kulturen, utan vill att rätten till kultur ska ges starkare skydd i lagen.
Få skulle vända sig så mycket emot debattörerna och hävda att kultur är oviktigt. Att kultur är viktigt, inte minst fri sådan, betyder inte att det är rimligt att lagstadga detta.
Det debattörerna, bland andra Svenska filminstitutets vd Anna Serner och flera teaterchefer, i första hand vill skydda är inte kultur i allmänhet. I stället handlar det om den offentligt finansierade kulturen. Som varnande exempel lägger debattörerna bland annat fram Sölvesborgs kommun, som beslutade om att inte köpa in en viss typ av konst. Och visst går det att ställa sig kritisk till flera av de enskilda exemplen på kommuners styrning, men att kalla det ett hot mot den fria kulturen visar på en enorm inskränkthet hos debattörerna.
Genom att överhuvudtaget ha offentligt finansierad kultur gör vi det närmast omöjligt att undvika styrning utifrån politiskt grundade kriterier. De behöver inte vara lika uppenbara som fallet med Sölvesborgs kommun, men det finns icke desto mindre där. Ett mer extremt exempel var när Anna Serner i maj 2018 hotade med att ge allt marknadsstöd till enbart kvinnliga filmskapare.
Varför skulle Serners politiskt förankrade uttalande om styrning av offentliga kulturmedel vara rimligare än Sölvesborgs kommuns? Något mer lågmält är det stående stödet till exempelvis film på minoritetsspråk, som också bygger på en politisk uppfattning om vilka värden som bör stödjas. Vi får inte vara blinda för politiska värderingar bara för att många anser att de är rimliga.
Vad de kritiska och oroade debattörerna måste inse är att offentligt finansierad kultur förutsätter ett urval, och ett urval förutsätter kriterier som måste bestämmas av någon. Detta kan ske på gott och ont. Det är rimligt att exempelvis en kommun med olika väl avvägda krav kan bestämma vilken kultur som köps in för dess pengar. Men det öppnar också för att politiker går över gränsen och färgar dessa krav med sina åsikter. Det gäller även vilka filmprojekt som får stöd av Svenska filminstitutet, eller vilka uppsättningar som får plats på en teaterscen.
Sådana är spelreglerna för offentligt finansierad kultur, oavsett om man gillar dem eller ej. Men det innebär oundvikligen att offentlig kultur aldrig är helt fri från påverkan. Det betyder dock inte i sig att den fria kulturen är hotad. Vem som helst får skapa utanför de offentliga ramarna. Först när den friheten inskränks kan vi tala om en attack mot den fria kulturen.