En av kommunens mest stridbara debattörer är utan tvivel socialdemokraten Inger Wiman. Under årens lopp har hon gått till fräna angrepp mot såväl partikamrater som moderater, kommunalråd som kommunfullmäktige. Inte sällan med en ton som balanserar på det acceptablas knivsegg, men alltid med avsikten att upprätthålla det hon anser vara goda demokratiska principer i lokalpolitiken.
Sedan i torsdags har hon också fått rätt i en av sina stora stridsfrågor.
Kammarrätten sluter nämligen upp bakom hennes linje att kommunfullmäktige agerade fel 2012. I samband med den borgerliga fempartikoalitionens sammanbrott och bildandet av den moderata alliansen med kommunens socialdemokrater för snart tre år sedan, ombildades såväl nämnder som kommunstyrelsen.
Att nämndernas sammansättning skiftar i samma slag som majoriteten i fullmäktige förändras är helt i sin ordning. Att samma sak gäller kommunstyrelsen är emellertid betydligt mer osäkert.
Kommunstyrelsen har i egenskap av kommunens högsta verkställande organ en särställning. Det vill säga att en kommunstyrelse väljs för fyra år och inte ombildas under mandatperioden. Åtminstone är det den slutsats som en, förvisso oenig, kammarrätt drar. Kammarrätten river nämligen upp kommunfullmäktiges beslut att ombilda kommunstyrelsen och därmed går man emot förvaltningsrätten som tidigare dömde till kommunens favör.
I teorin torde det innebära att samtliga beslut som fattats av kommunstyrelsen från oktober 2012 ogiltigförklaras, med allt från Slottsholmen till Gotlandsbåten. SKL:s jurister menar emellertid att det knappast blir tal om några praktiska konsekvenser. Kommunstyrelsens beslut har vunnit laga kraft och då finns litet att göra åt saken. Dessutom har en ny mandatperiod tagit vid och den tidigare styrelsen är upplöst och förd till historieprotokollen.
Anledningen till varför rätten är oenig är att det inte finns några prejudicerande, eller vägledande, fall som avgjorts i Högsta förvaltingsdomstolen (HFD). Västerviksfallet är ovanligt. Samtidigt är det knappast otroligt att flera liknande situationer kommer att uppstå i andra kommuner framöver. Traditionell blockpolitik blir allt mer sällsynt i kommunerna och för att lösa låsta lägen under budgetförhandlingarna så kommer de politiska koalitionerna, rätt eller fel, i framtiden att skifta betydligt oftare under mandatperioden.
Därför finns en uppenbar poäng med att försöka driva fallet till HFD, för att på så vis få fullständig klarhet i om kommunen har agerat fel. Men även för att andra kommuner kan dra lärdom av Västerviksfallet.
I vilket fall kan konstateras att detta är ännu ett exempel på att den så kallade ”maktpakten” mer än sällan agerade förhastat under sina två år vid makten. Man bildande en massiv koalition utan stöd av väljarna och eventuella juridiska eller demokratiska komplikationer med att i samma slag lägga ned nämnder, minska antalet ledamöter i de kvarvarande och ombilda kommunstyrelsen för att stärka sina respektive partiers positioner i kommunen, tycks uppenbarligen inte ha övervägts.
För det kan paret Kronståhl och Hjalmarsson dömas, oavsett vad som skulle bli utfallet av en process i HFD.