Tidigare justitieministern Thomas Bodström har hamnat mitt i en kritikstorm igen. Den här gången beror det dock inte på hans deckare. Den nyutnämnde landshövdingen i Stockholms län besökte radiostationen Mix Megapol och lät sig fotograferas tillsammans med programledarna iförd en indianskrud, sådan som vissa nordamerikanska indianstammar använt. Ett tämligen harmlöst skämt på hövdingtemat kan tyckas.
Det dröjde dock inte länge innan Bodström fick smaka på den moderna identitetsvänsterns främsta vapen. Han anklagades nämligen för kulturell appropriering. Tankemodellen går i princip ut på att en person från en kultur inte kan anamma drag eller uttryck från en annan kultur. Förhållandet gäller givetvis särskilt för vita människor som i teoribildningen anses ha en förhöjd status.
Dessa tankegångar frodas i främst de yngre vänstermiljöerna, inte sällan runt universitet och högskolor. Många anhängare betraktar sig som synnerligen goda människor men tankegodset är något vi har sett många gånger förr.
Idén om kulturell appropriering bygger på ett par förutsättningar. Till att börja med låser man in alla människor i snävt avgränsade kulturgrupper. Därefter definierar man vilka uttryck som tillhör dessa grupper. Till sist försöker man tvinga människor att inte lämna sina respektive grupper.
Det är i sak ingen kvalificerad skillnad mellan att förespråka identitetstankarna om kulturell appropriering och apartheid. Båda systemen går ut på att separera och segregera. Det är heller ingen större skillnad på rasisten som står med rakat huvud och skriker att vita kvinnor är för vita män och den som ondgör sig över kulturblandningen de kallar appropriering.
Vad alla dessa människor har missat är att kulturellt utbyte berikar och befrämjar tillvaron och den mänskliga kulturen. Evert Taube är förmodligen bland det svenskaste som finns. Varhelst två svenskar sätter sig ned och dricker alkohol kommer med stor sannolikhet minst en visa av Taube att sjungas innan tillställningen är över. Evert Taube kände den svenska vistraditionen utan och innan, under uppväxten sjöngs både Gluntarne och Bellmans epistlar hemma. Men han kom också ut i världen och tog musikaliska intryck därifrån, inte minst från Sydamerika. Tveklöst ett fall av kulturell appropriering – men det är inte något negativt.
Världen krymper ständigt. Flygets överkomlighet tillgängliggör världen fysiskt på ett sätt som aldrig förr och internet har minskat övriga avstånd avsevärt. Det spelar ingen roll hur obskyrt ens intresse är, det finns likasinnade över hela jorden och nu finns inte längre något som separerar. Människor utbyter erfarenheter med varandra tvärs över klotet i en aldrig sinande ström. Kanske är det också vad som skrämmer vissa.
Det är alltid på sin plats att bete sig respektfullt mot andra människor och deras kultur. Men att försöka låsa in människor i kulturella roller är långt över gränsen. Det är vanlig rasism, om än i en intellektuell klädedräkt.