”De där politikerna sitter bara på sina möten utan kontakt med verkligheten. Och det är sällan de ger svar på några frågor.” Det är en uppfattning som ibland förekommer när lokalpolitikens former diskuteras. Med det finns anledning att ifrågasätta både utsagan i sig och att uppfattningen skulle vara särskilt vanlig.
Politikerutfrågningarna som hölls i Västervik häromveckan är ett lovvärt initiativ. Det är värdefullt för demokratin att kunna ställa de folkvalda till svars. Frågor kan ställas såväl anonymt som personligen på torget. Ofta får det formen av samtal mellan invånare och politiker.
Det sägs i regel lite mer intressanta saker i utfrågningar än i välpreparerade pressmeddelanden. En lokalpolitiker svarar ofta mer spontant och mer uppriktigt än en slipad rikspolitiker. Det ger både ett utrymme för ömsesidigt informationsutbyte och insikter i att varje parti inte kan prioritera eller ha kunskap i alla frågor.
Politikerveckan är på så sätt kornet till något som kan bli stort och spännande. Och utvecklande för den lokala politikens former.
Till årets utfrågning ställde politikerna mangrant upp. Men åhörarna uteblev. Man kan fråga sig varför. Det kan ha varit det regniga vädret. Eller tidpunkten på arbetsdagar. En annan förklaring skulle kunna vara att de allra flesta invånare är nöjda med politiken i Västervik.
Det må låta osannolikt, men ibland låter de mest missnöjda högst, även när de är i minoritet.
Den senare förklaringen får stöd av uppgifter som presenterades under konferensen ”250 möjligheter” som genomfördes i förra veckan och handlar om landets 250 krympande kommuner.
Henrik Oscarsson från SOM-institutet, vilka länge studerat attityder kring politik och samhälle, presenterade för första gången några intressanta siffror på kommunnivå.
I Västervik har invånarna ett genomsnittligt stort (eller litet) intresse för politik. Samtidigt är de relativt nöjda med demokratin och har ett högt förtroende för de demokratiska institutionerna. (En intressant aspekt av detta är att det kan finnas en relativt god motståndskraft i kommunen mot populistisk politik, vilken ofta försöker slå mynt av befintligt missnöje, misstro och låg politisk kunskapsnivå.)
Hög tilltro till systemet och lite lägre intresse bland medborgarna kan förklara ointresset för politikerutfrågningar och svårigheterna med att få fler att engagera sig politiskt. Det är väl ändå ett problem? Inte säkert. Framför allt bör de som klagar över de bristande utrymmet till dialog utnyttja de möjligheter som finns, såsom under politikerveckan.
Mycket finns att vinna på fler engagerade medborgare, men det är inte en absolut medborgerlig skyldighet att engagera sig politiskt. Ett sätt att betrakta det är att Västerviksborna i hög utsträckning väljer att lägga över ansvaret på de folkvalda och litar på att de fattar goda beslut.
På så sätt får de som lägger störst tid och energi på sitt politiska engagemang – det vill säga politikerna själva – också stor legitimitet att efter eget huvud utforma politiken.
Att några få individer bestämmer över mycket synes därför inte vara ett omedelbart demokratiskt problem. Men det kan bli ett indirekt problem om det bidrar till att engagemanget minskar hos andra.
De politiska partierna och kommunen behöver utveckla de politiska formerna för att fler ska engagera sig och för att befintliga fritidspolitiker inte ska tappa motivationen.
I detta arbete är det centralt att de engagerade individerna känner att de har viss makt. Att partiets politik går att utveckla internt. Att det går att påverka vilka frågor partiet driver. Och att fullmäktige och nämnder inte bara är en administrativ detalj för att lotsa igenom tjänstemannaförslag.
Vår lokala demokratis problem står inte att finna i politikernas tillgänglighet eller karaktär. Inte heller i huvudsak att förtroendet från befolkningen skulle vara lågt.
Problemet ligger främst i arbetsformerna. Det råkar vara frågor vi också har makten över lokalt.