I Sverige har vi länge haft problem med att den offentliga sektorn lider av en bristande produktivitetsutveckling. Vi får allt mindre vård, skola och omsorg för pengarna. Under samma tid har det skett en allt större grad av organisering av det offentliga arbetet. En allt större andel av de offentliganställda ägnar sig åt att administrera, organisera och styra sysslorna. Medan en allt mindre andel ägnar sig åt att faktiskt utföra dem. Den växande byråkratin är ett problem för välfärden och den offentliga ekonomin.
Trots att det uppenbart inte är en god lösning på sikt fortsätter man att lösa allehanda problem, utmaningar och upplevda behov med mer administrativ personal. En förklaring till att organisationerna själva inte förmår häva utvecklingen är att den styrande politiska nivån lever i symbios med den styrande förvaltningen.
Om en politisk majoritet bestämmer sig för att det här med hållbarhet är viktiga grejer så kan de ge politiska direktiv att frågan alltid ska beaktas i varje beslut kommunen tar.
Det ökar arbetsbördan hos mellanchefer och administratörer, vilket leder till fler anställda i byråkratin. Politikerna kan också bestämma sig för att det behövs en särskild person som ansvarar för frågan. Då tillsätter man en sådan i kommunstyrelsens förvaltning.
Hållbarhet är givetvis bara ett exempel och kan bytas ut mot folkhälsa, integration, jämställdhet, kommunikation, företagsklimatet, barnperspektivet, digitalisering, eller andra superviktiga och lagom diffusa grejer som råkar vara populära för tillfället.
Politiker producerar politiska förslag. De behöver ofta utredas, anser man, så att de fungerar som avsett i kommunens verksamheter. Det kräver i sin tur att det finns anställda i förvaltningarna som ägnar sig åt att göra dessa utredningar. Ju mer politik politikerna producerar desto fler anställda behövs.
Det är denna symbios mellan politik och administration man bör ha med sig när man försöker förstå reaktionerna så snart den svällande förvaltning ifrågasätts.
När SD härom året dristade sig till att föreslå att man skulle utreda en minskning av antalet chefer i kommunen smällde fällan snabbt igen. Andra partier hävdade att det var ett hot mot verksamheten och de anställda på golvet, istället för att se det som en möjlighet att frigöra resurser just dit.
I en krönika i Dagens Västervik raljerade Magdalena Lidestam över diffusa tjänstetitlar i kommunhuset och frågade sig vad alla strateger, utvecklare, lotsar och samordnare egentligen gör. Men se, det fick man inte göra. Det var att nedvärdera människor, menade kommunens HR- och kommunikationschef, som av oklar anledning gick i polemik med krönikören.
Under en fullmäktigedebatt nyligen ifrågasatte Johannes Regell (SV) nyttan och kostnaden för en av dessa diffusa tjänster. Men se, det fick man inte heller göra. Det var att passera en gräns, sa fullmäktiges ordförande, som på fullt allvar verkade mena att man inte får diskutera nyttan med enskilda roller av hänsyn till personen som har tjänsten.
Det självjäsande degen sväller tryggt vidare. Därför att politiken i regel vill ha det så. Och därtill vägrar diskutera sakfrågan. Men problemen med en växande byråkrati och att vi får allt mindre välfärd för pengarna är verkliga. Det vore på sin plats att alla politiker reflekterar över sin egen roll i det. Och åtminstone accepterar en saklig debatt.