I veckan meddelade regionens vänsterlutande styre om att de avser höja skatten med 49 öre. Det är en höjning med en halv procentenhet av medborgarnas löner. Skatten i länet blir därmed en av de högsta i landet.
Ekonomin i regionen har en längre tid gått åt fel håll. Efter valet bytte Centerpartiet och Liberalerna plötsligt sida och anslöt sig till Socialdemokraterna. Det var inte för att de hittat lösningar på regionens ekonomiska problem, vilka de länge kritiserat i opposition. Huvudskälet var att utesluta Sverigedemokraterna från inflytande. C och L kompenserades för sitt sidbyte med satsningar, med följden att budgeten svällde ytterligare.
Sedan dess har den så kallade Länsunionen inte visat någon vilja att sanera ekonomin. Oppositionen har länge, och allt ivrigare, pekat på behoven av större grepp för att få ordning på ekonomin. Men styret har återkommande hävdat att allt är under kontroll och försäkrat att de inte tänker höja skatten. När nu skattehöjningen blir ett faktum ringer de tidigare budskapen från majoriteten falskt. Den bilden förstärks av att majoriteten i sitt pressmeddelande hävdar att förslaget att höja skatten inte läggs som en panikåtgärd.
Oavsett om tidigare försäkringar var bluff eller om Länsunionen saknar förmåga att läsa av den ekonomiska utvecklingen, så är det tydligt att de inte har vad som krävs för att reformera ekonomin.
Det är ännu tydligare när man ser till hur de argumenterar för skattehöjningen. Argumenten kretsar kring en kommande lågkonjunktur, demografiska orsaker och att skatten inte höjts sedan 2014. Det är resonemang som haltar betänkligt.
Om konjunkturen är avgörande borde skatterna ha sänkts betydligt under högkonjunkturen. Istället har man med högkonjukturens hjälp dolt de strukturella ekonomiska problemen i regionerna under lång tid, vilket även SKL påpekat i sina ekonomiska rapporter.
Den demografiska utvecklingen kommer inte att avstanna. Om det är argumentet för skattehöjningen får vi kallt räkna med fortsatta kontinuerliga höjningar. Utan att kvalitet eller tillgänglighet ökar. Snarare riskerar det att fortsätta att bli sämre trots skattehöjningar. Det är vårdcentraler i landsbygd som i praktiken stängs utan några beslut. Det är nedläggningar av sjukhusavdelningar i Västervik och Oskarshamn. Och det är tillfälliga stängningar av vårdplatser som aldrig kommer tillbaka.
Att majoriteten påpekar att skatten inte höjts sedan 2014 är en tragisk illustration över utvecklingen. De normaliserar framtida höjningar, istället för lösa de strukturella problemen. Skatter ska inte höjas som en naturlig åtgärd för att hänga med i någon slags kostnadsutveckling. Det är produktiviteten som behöver höjas för att inte kostnadsökningarna ska urholka vården.
Problemet med den låga produktiviteten i offentlig sektor har varit känd under lång tid. Den hänger inte med utvecklingen i resten av samhällsekonomin. Drivkrafterna för innovation och effektiviseringar är helt enkelt för små. Men det talar inte gärna politiker om.
S, C och L står för en politik som leder oss in i en ond cirkel av höjda skatter, lägre skattekraft och fortsatt låg produktivitet i den offentliga vården.
Någon probleminsikt lär inte uppstå i en regionledning som främst drivs av viljan att isolera ett parti från makten. Det är en isoleringspolitik som nu börjar märkas i väljarnas plånböcker.
Ledare