Motiven är starka. Projektet är oerhört dyrt. Officiella beräkningar om svindlande 325 miljarder tros redan vara en underfinansiering. Bara planering har redan kostat fem miljarder. Dessutom är det tveksamt om projektet någonsin ska gå med vinst. SJ motiverar utbyggnaden ekonomiskt med att Sverige ska ha en befolkningsökning som är snabbare än Indiens. Klimatnyttan bygger sedan på att människor slutar att flyga och i stället tar tåget.
Höghastighetsbanorna bygger också på en slags överideologi som fanns före pandemin; och som sa att ekonomin skulle utvecklas ju större pendlarregionerna blev. Tanken var att höghastighetsbanorna skulle göra hela Sydsverige med Stockholm, Göteborg och Malmö till en pendlarregion. Nu när samhället efter pandemin fått ändrade arbets- och boendemönster är det tveksamt om just pendling mellan storstäder är den viktigaste prioriteringen.
Det är egentligen märkligt att den rödgröna regeringen baxade vidare höghastighetsbanorna så långt. Kritiken längs vägen har varit massiv. Inte minst Riksrevisionens rapport ”Att tänka efter före – statens planering av höghastighetsjärnvägar” från 2019. Där kritiseras projektet för att bygga på svaga behovskalkyler, otillräckliga problemanalyser och bristande finansiering.
Skälet att regeringen ändå gick vidare handlade förstås till del om prestige. Men också om beroendet av Miljöpartiet. Just MP var nog själva orsaken till att regeringen Reinfeldt från början lade fram förslaget om höghastighetsbanorna. Moderate nestorn HG Wessberg som till en början ledde det som kallades Sverigeförhandlingarna medgav att han ur moderat perspektiv gärna sett satsningar som fördelades på tåg, flyg och bilväg. Men att den parlamentariska situationen omöjliggjorde två av tre alternativ. Höghastighetsbanorna var ett sätt att överhuvudtaget kunna få investera i infrastruktur när man var beroende av MP.
När höghastighetsbanorna nu läggs ned innebär det att en gigantisk gökunge försvinner från svensk infrastrukturplanering. Det öppnar upp för att i stället prioritera de många mindre projekt som fått vänta och hamnat i bakgrunden. Nu borde det finnas pengar att snabbare färdigställa Ostlänken, bygga sträckan Borås-Göteborg och bygga dubbelspår i Värmland. Andra infrastrukturprojekt som inte är just tåg borde också kunna få medel snabbare till sig. Exempel är förbättringar för Vänersjöfarten och utbyggnad av E20:an.
Det här innebär också att landsbygden avgår med segern i en av de politiska frågor som haft allra starkast inbyggd stad-land-konflikt. Höghastighetsbanorna var riktade gåvor till Stockholm och Malmö, samtidigt som de vände ryggen mot större delen av Sverige. Kanske vågar vi se stoppet för höghastighetsbanorna som slutet för epoken då storstädernas perspektiv dominerade svensk politik.