Självklart ska vi inte sluta att tala om hat och hot mot muslimer. Sådant finns, precis som det finns mot judar, kristna och andra grupper. Hat och hot hör inte hemma i demokratin. Men ett stort problem med begreppet islamofobi är att det suddar ut gränsen mellan vad som är hat och hot och vad som är vanlig kritik eller diskussion.
En färsk undersökning från stiftelsen Doku visar att det finns muslimska församlingar som inte ens tycker att man ska få tala om begreppet ”islamism” därför att det är islamofobiskt. När forskaren Magnus Norell skulle hålla en föreläsning vid Umeå universitet 2017 om terrorgruppen IS ansågs detta vara islamofobiskt av företrädare för Ibn Rushd.
Samma förbund driver hemsidan islamofobi.se. Där anges som exempel på islamofobi när muslimer inte upplever att de är representerade på teaterscenen.
Begreppet är med andra ord vagt. Det kan betyda hat, men det kan också betyda att någon problematiserar. Det är svårt att på förhand veta vad som kommer att beskyllas för att vara islamofobi. Det bidrar till att människor tvekar inför att kritisera sådant som kan kopplas till islam. Vem vill beskyllas för att hata en hel religion? I praktiken införs därmed en slags hädelseparagraf. Där det blir tabu att ens tala om islam på ett sätt som kan tolkas annat än prisande.
Det är inte konstigt att begreppet är vagt. Ordet fobi avser ju egentligen en psykiatrisk diagnos – ett ångestsyndrom. Därför borde det inte användas i det demokratiska samtalet. Det gynnar inte förståelsen i samhället om vi diagnostiserar personer med annan åsikt som psykiskt sjuka.
Att islamofobi ändå har fått så stort genomslag är inte en slump. I forskningsrapporten ”Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext”, från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, beskriver socialantropologen Aje Carlbom hur islamofobi blivit centralt för muslimska brödraskapet i Västvärlden.
När rörelsen växte fram i Nordafrika var det i regel staten som var fienden man mobiliserade mot. I Västvärldens demokratier med yttrandefrihet och olika former av stöd till minoriteter måste man hitta en ny skurk. Detta blev islamofobin, en slags ständigt närvarande arvsskuld som gjorde att muslimska minoriteter alltid var offer.
Hotet från islamofobi kan användas för att kräva stöd och bidrag från staten. Det kan användas för att demonisera kritiker. Värst är kanske att det kan användas för att befästa segregation. Om islamofobin är ständigt växande finns det ju ingen anledning för unga muslimer att bli en del av majoritetssamhället.
Med tanke på alla fallgropar är det märkligt att svenska myndigheter fortfarande flitigt använder ordet islamofobi. De riskerar att göra sig till nyttiga idioter.