Därför måste vi vaccinera för barnens skull

Att öppna upp för vaccination mot Covid-19 från 12 år och uppåt är ett rimligt beslut så länge det fattas av rätt skäl. Vaccinering av barn ska ske för barnens egen skull – inte för andras.

Med större risker för att bli allvarligt sjuk eller få långvariga symtom är det rimligt att börja vaccinera barn, men det ska göras för deras egen skull, menar ledarskribenten.

Med större risker för att bli allvarligt sjuk eller få långvariga symtom är det rimligt att börja vaccinera barn, men det ska göras för deras egen skull, menar ledarskribenten.

Foto: Bertil Ericson / SCANPIX

Ledare2021-09-20 04:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Nyligen kom beskedet från regeringen och Folkhälsomyndigheten (16/9) att Sverige sänker den nedre gränsen för vaccin från 16 år till 12 år. Fram tills dess hade vi varit ett av få länder som inte tillät det. Ett dröjsmål som väckte kritik från flera håll, inte minst Lärarnas riksförbund (Expressen 16/9).

Trots att Folkhälsomyndigheten nu bedömer att det är nödvändigt att vaccinera yngre tonåringar var det rimligt att avvakta. Barn, vilket i biologiskt avseende innefattar 12–15-åringar, löper mycket låg risk att bli allvarligt sjuka i Covid-19 eller att få långsiktiga efterverkningar. Samtidigt finns en känd, också mycket låg, risk att få hjärtinflammation av vaccinen.

Alltså var det länge oklart om det skulle ge någon tydlig hälsoeffekt för just barn att vaccinera sig. Som statsepidemiolog Anders Tegnell påpekade under sommaren är huvudregeln inom sjukvård att behandling endast ska genomföras om den väntas ge resultat.

Därtill väcker det helt naturligt stor uppmärksamhet när barn far illa. Fallen av narkolepsi efter den senaste massvaccineringen, mot svininfluensan 2009, påverkar oss fortfarande. Trots att det enbart var ett hundratal av de flera miljoner människor som tog vaccinet, skapade biverkningarna tvivel som kvarstod även inför att vaccineringen mot Covid-19 skull inledas (SR 18/10 2020). Även om bara ett hundratal barn fick hjärtinflammation av coronavaccinet skulle det riskera att skapa ännu större misstro.

Det som nu lett till den ändrade bedömningen är framför allt spridningen av nya virusvarianter. De verkar öka risken för att allvarligt insjukna eller få långvariga symptom även för barn. Med större risker är det alltså rimligt att börja vaccinera dem för sin egen skull, vilket också är det skäl som Anders Tegnell framför (SVT 17/9). Att vaccinera för barnens skull har dock inte varit självklart.

Flera förespråkare av sänkt vaccinationsålder tycks snarare ha velat använda barnen som medel för att uppnå egna mål. Stockholms finansregionråd, Irene Svenonius, ville till exempel utnyttja barnvaccinering för att minska den allmänna smittspridningen (SvD 19/8). Och Lärarnas riksförbund har knappast stuckit under stol med att de främst ser till sina medlemmars intresse, då många lärare ängslats över att smittas av elever.

Dessa perspektiv är inte oviktiga, men vi måste exempelvis vara beredda att pausa vaccineringen om det skulle framkomma okända bieffekter hos barnen. Något som inte behöver vara självklart för den som vill uppnå andra mål. För det är inte barnens plikt att lösa vuxnas problem. Särskilt inte när det direkt berör deras egen hälsa.