Enligt partiets egen opinionsanalytiker lämnade några väljare Liberalerna för att gå till Socialdemokraterna eller Centern. Andra väljare återvände till L efter att under en tid ha satt sitt hopp till Moderaterna.
Partiet ligger kvar under riksdagsspärren i opinionsmätningarna. Medlemsantalet ökade dock något (TV4 22/4). 350 medlemmar fann det för gott att lämna. Men 432 nya medlemmar fylkades till de liberala härtecknen. Plus 82 medlemmar på kontot alltså. L är ett litet parti.
Liberalernas kräftgång påminner oss om att ett partis siffror inte bara bestäms av det politiska spelet. Det måste i grunden finnas sakpolitik och idéer som lockar och förenar ett tillräckligt stort antal människor. Därtill behövs en fungerande organisation representerad på ett tillräckligt antal platser. Liberalerna måste arbeta på allt, inte minst på att forma fler fungerande lokalavdelningar utanför storstäderna.
Partiet har förvisso börjat ta i en del väsentliga frågor. Till exempel är partiet emot nedläggningen av Bromma flygplats, som man anser viktig för landsbygden och som man tror kommer vara viktig för att utveckla framtidens elflyg. Partiledare Nyamko Sabuni har också reagerat kraftfullt på Riksrevisionens rapport om att regeringen filat på de svenska Pisa-resultaten.
Samtidigt gör Liberalerna fortfarande utspel i kategorin ”konstiga”. Som den 22 april när man ropade efter en plan på att öppna samhället – samtidigt som intensivvården i många regioner gick på knäna. Eller när L i Staffanstorp gick ut och ville ge skolelever betalt för att gå i sommarskola.
Tittar man på Novus mätningar om vilka sakfrågor som partier ”äger” har Liberalerna inte längre någon sådan fråga. Skolan verkar vara förlorad till Socialdemokraterna.
Liberalerna bör ställa sig frågan varför de finns och sedan finna ett rimligt svar. Därefter gäller det att fokusera. I ett parlamentariskt landskap med åtta partier kan man inte vara för allt gott i största allmänhet och detta gärna via en medelväg. Det blir för otydligt.
Nyamko Sabunis roll är otacksam. Hon sätts nu i samband med de låga siffrorna. Men egentligen var det hennes företrädare, Jan Björklund, som förde partiet till ruinens brant. Stora ord, tvära kast och många menlösa presskonferenser. Till slut var alla utom de mest insyltade trötta på det gamla Folkpartiet. När Björklund lämnade på våren 2019 hade L redan fallit under riksdagsspärren enligt SCB:s partisympatiundersökning (maj 2019).
Sabuni har stabiliserat partiet. Om hon kan föra tillbaka skutan in på lugnare vatten är i hög grad beroende av hennes partikamrater. Har partiet disciplin nog att samla sig bakom en tydlig linje?