Frågan om förbud mot våldsbejakande organisationer, alternativt deltagande i sådana, har diskuterats länge. Men varje förslag och utredning har lagts till handlingarna. Sverigedemokraterna har tidigare föreslagit att man ska utreda ett förbud mot nazistiska organisationer. Och Kristdemokraterna har drivit linjen att aktivt samröre med kriminella våldsbejakande organisationer bör kriminaliseras. Men hittills har de flesta partier värderat föreningsfrihet högre än hotet från extrema organisationer.
Samtidigt har det varit svårt att diskutera frågan på ett rationellt och principiellt ärligt vis. En debatt i SVT:s Aktuellt förra året mellan KD:s partiledare Ebba Busch Thor och SVT:s journalist Janne Josefsson tjänar som illustration på detta. Josefsson presterar ett intellektuellt magplask i debatten, då han varken lyckas hålla sig till saken eller sanningen. Han försöker klumpa ihop KD med SD, han förvrider orden från Ebba Busch Thor gång på gång, och påstår ett antal gånger att KD vill begränsa yttrandefriheten. Han uppger vidare att han blir mörkrädd av KD:s förslag. Inslaget fälldes senare av Granskningsnämnden på grund av bristande opartiskhet.
Janne Josefsson får tjäna som exempel på de magkänslereflexer som ofta väcks när man talar om förslag av denna typ. Dessa reflexer härrör ifrån liberala principer om tolerans och om grundlagsstadgade fri- och rättigheter såsom förenings-, tryck- och yttrandefrihet. Det är i sig goda principer, men reflexerna tar sig ofta svart-vita uttryck, utan förmåga till nyanseringar.
Ofta klumpas de olika rättigheterna ihop och justeringar av en rättighet sägs hota de övriga. Nästan alltid används det tämligen värdelösa argumentet om det sluttande planet. Det vill säga att om man genomför en förändring på området kommer det med någon slags automatik att följas av fler förändringar, vilket i förlängningen leder till att medborgarnas grundläggande rättigheter eroderas. Vi behöver kunna skilja på att förbjuda åsikter, tankar och yttrande – och att förbjuda aktiva handlingar i organisationer vilka (genom sitt syfte, uttalanden eller upprepade handlingar) hotar demokratin och rättssamhället.
I Sverige är det kutym att påtala att toleransen är hotad om samhället inte tolererar det intoleranta. Det antas att toleransen alltid måste vara obegränsad. Men värnandet av tolerans blir meningslöst om vi inte samtidigt kan definiera toleransens gränser. Det gör filosofen Karl Popper i det han kallar ”toleransens paradox”. Om toleransen var obegränsad och därmed omfattade även intolerans skulle i förlängningen toleransen och de toleranta vara hotad och förgöras av de intoleranta. Därför kan vi inte tolerera intolerans.
Grundlagen ska inte ändras lättvindigt. Individens frihet behöver skyddas. Och intolerans ska i första hand bemötas med rationella argument. Men när det inte räcker behöver vi vara beredda att ta till andra åtgärder för att skydda det toleranta samhället att förstöras av de intoleranta. Det vore helt enkelt oförnuftigt av vårt demokratiska system att tillåta individer att organisera sig emot detsamma.
Efter en utredning och en överenskommelse mellan alliansen och regeringen finns ett förslag om att förbjuda deltagande i terrororganisationer. Moderaterna vill nu ta ett ytterligare steg och kriminalisera deltagande i inhemska våldsbejakande organisationer. Exempelvis nynazister, vänsterextremister och islamister, som tar till våld i politiska syften. Och som potentiellt kan störa eller störta vår demokrati. Moderaterna kallar det för vad det är – ett demokratins självförsvar.
Moderaterna poängterar att det inte är yttrandefrihet eller föreningsfrihet de vill begränsa, utan endast deltagande. Det är möjligen en reell skillnad formellt, då grundlagen kan stå opåverkad. Men huruvida föreningsfriheten rent principiellt inte påverkas av att deltagande kriminaliseras är mer tveksamt. Men det är en justering som synes nödvändig för att skydda dessa demokratiska friheter från de extrema organisationerna.
Moderaterna lanserade förslaget i en debattartikel och i partiledarens tal under Almedalsveckan. Det går inte att invända emot tajmingen. De två senaste åren i Almedalen har kriminellt belastade nazister givits tillstånd att demonstrera, fått utrymme med eget tält och bokbord. De har också passat på att i grupp störa ordningen, partiledartalen och andra möten. Ett antal vittnesmål rapporteras om hur de hamnar i bråk och misshandlar andra besökare och förbipasserande som inte delar deras åsikter.
Det har fått stort genomslag i medier och debatter. Partiledarna har talat om det i sina tal under Almedalsveckan. Och många besökare har känt olust över att nazisterna närvaro. Men vare sig känslan av olust eller storleken på problemet idag bör vara vägledande för hur vi hanterar frågan. Ett vanligt argument mot kriminalisering har tidigare varit att organisationerna är så små och få och således inget hot mot demokratin. Både den tidigare upplevelsen av att företeelsen varit marginell, och den nuvarande upplevelsen att problemet är påtagligt, är undermåliga som skäl till ny lagstiftning.
Principerna måste vara vägledande, istället för känslan av hur omfattande hotet råkar vara för stunden. Våldsbejakande organisationer som hotar demokratin har ingen rätt att använda sig av mötes- och yttrandefrihet för att störa ut det demokratiska samtalet och hota demokratiskt sinnade personer.
Än så länge har de typiska magkänslereflexerna inte dykt upp i någon större omfattning efter att Moderaterna lanserade sitt förslag. Istället lanserar regeringen sin egen lösning på nazistproblemet -–ett förbud mot rasistiska organisationer. Det är ett smalare förslag men samtidigt avsevärt större ingrepp mot föreningsfriheten än Moderaternas och Kristdemokraternas förslag. Det är också problematiskt då det syftar mer till att begränsa åsikter snarare än handlingar, jämfört med andra förslag.
Attitydförändringen är väldigt svensk. En tidigare utbredd konsensus att inte lagstifta mot våldsbejakande organisationer byts plötsligt ut mot en lika utbredd konsensus att göra det. Det tarvar viss uppmärksamhet, så att inte diskussionen om toleransen och de liberala principerna lämnas därhän. Demokratin behöver ges rätt till självförsvar utan att vi kastar ut grundläggande liberala värden av bara farten.