Denna gång skedde det i Eskilstuna. Enligt källor till Expressen (26/8) var inget av offren de avsedda måltavlorna, utan de träffades av rikoschetter. Måltavlor var inte heller det 30–40-tal andra barn och föräldrar som samtidigt befann sig på lekplatsen. De var, som det kallas, ”på fel plats vid fel tillfälle”. Nu är alltså lekparker fel plats för barn.
Tack och lov verkar skadorna inte vara livshotande. Desto värre är att i skrivande stund har ännu ingen gripits. Det innebär en reell risk för att brottet inte kommer att klaras upp. Enligt Uppdrag granskning (24/8) löses bara en fjärdedel av alla skjutningar i kriminella miljöer.
Det senaste avsnittet, ”Där mördare går fria”, tar sin utgångspunkt i ett mordförsök i Uppsala. En bil stoppas på väg från brottsplatsen och de fyra passagerarna, varav två bär skyddsvästar, grips. Även vapnet – en revolver – hittas i närheten.
Polisen beslagtar de misstänktas telefoner och kommer åt en krypterad chatt som de har använt. Två av de gripna har offrets blod på sina jackor och en av dem kopplas till en handske med så kallade tändsatspartiklar, vilka sprids då ett vapen avfyras, från revolvern. På brottsplatsen hittas en annan handske som kopplas till en tredje misstänkt vars dna också finns på revolverns kolv.
Två av utredarna berättar i programmet att de var mycket hoppfulla efter det inledande arbetet. Så här mycket bevisning är ovanligt. Men målsäganden vill inte samarbeta med Polisen, och ingen av de misstänkta berättar något under förhören. Då huvudförhandlingen börjar kan åklagaren därför inte ge någon rekonstruktion av händelseförloppet, utan måste förlita sig på indirekt, teknisk bevisning. Samtliga åtalade frias.
'Självklart är det möjligt att åklagarsidan inte gjorde allt den kunde rätt. Men fallet visar ändå på vissa problem. Ett är att misstänkta kan sitta tysta under förhören och vänta med förklaringar till huvudförhandlingen. Vid det laget måste nämligen åklagaren ha gett all information till försvararsidan, varför det är möjligt att ge en tillrättalagd förklaring i efterhand. I många andra länder ser domstolen strängare på förklaringar som har undanhållits i förhören.
Ett annat problem är att svenska domstolar vanligen värderar varje bevis för sig. Om det inte kan ställas bortom rimligt tvivel att det har gått till så som försvararsidan menar för varje indicium, avfärdas bevisningen.
En ordning som används i andra länder, och även av hovrätten i det så kallade ”Malin-fallet”, tidigare i sommar (Aftonbladet 19/7), är att domstolen bedömer huruvida den samlade förklaringen är trovärdig. Det vill säga: är det ställt bortom rimligt tvivel att allt bevismaterial skulle föreligga om den åtalade inte är skyldig?
För att stoppa gängen behöver Sverige ett omtag i rättspolitiken. Annars riskerar fler barn att befinna sig på fel lekplats.