Miljöpartiets Per Bolund tog en stund i början av sitt tal att, tillsammans med språkrörskollegan Märta Stenevi, uttrycka sin respekt för Wieselgren och medkänsla med hennes anhöriga.
När Bolund sedan fortsatte med själva talet var han också tvungen att inleda om den grova våldsbrottsligheten. Trygghetsfrågan går inte att komma undan. Men Bolund saknade svar på hur våldet ska motas bort från våra gator och torg. Frånvaron av konkreta förslag visar att det verkligen inte är MP:s fråga. Vilket bara var ännu en sak som inte gick Bolunds väg.
Talet som helhet tjänade som en tragisk symbol över partiets situation. Allra sist av alla partiledare, på den sista dagen när många redan har åkt hem, skulle han tala. Försummad till och med av många politiska journalister och kommentatorer, stod han kvar. Dessutom låg molnen tunga och publiken hukade sig under ett begynnande regn. Inte fler än 800 personer var på plats. Det är långt mindre än hälften av någon annan partiledares publik.
Ändå var Bolund påtagligt stridslysten. Han lyfte fram det stora inflytande Miljöpartiet hade över regeringens politik innan det hoppade av. Det ledde införandet av en ”radikal klimatlag”, tryckte på för fler elbilar, höjde reduktionsplikten och skyddade rekordmycket skog.
Genom dessa prestationer och många fler har Miljöpartiet lagt grunden för ett framtida hållbart Sverige, framhöll Bolund. Och det är just en grund, något att bygga vidare på för en ännu snabbare omställning. Miljöpartiet är efter sju år ett av Europas mest erfarna gröna partier, och Bolund försäkrade att det kommer att märkas under nästa mandatperiod.
Bolund lovade att satsa 100 miljarder om året under hela mandatperioden på klimatarbete, stoppa försäljning av nytillverkade bensin- och dieselbilar redan om tre år samt lägga fem miljarder per år på att skydda skog. Rörande just skogen lyfte Bolund särskilt fram att MP samma dag hade kommit överens med regeringen om att skydda 225 000 hektar fjällskog.
Det var uppenbart att MP kommer göra allt för att återfå den roll som gått förlorad sedan det lämnade regeringen. ”Miljöpartiet kommer inte att stötta en regering som ökar utsläppen”, lovade Bolund. Som ett extra problem för Magdalena Andersson garanterade han dessutom att stå upp mot turkiska krav mot Sverige. Tillsammans med Vänstern riskerar alltså MP att underminera Nato-processen.
Hur mycket Socialdemokraterna än vill låtsas som att Magdalena Andersson ensam kommer att sätta agendan, kan inte stödpartiernas inflytande förbises. Särskilt MP har erfarenhet av att få sin vilja igenom. Kanske är det just partiets svårigheter i opinionen som har banat väg för denna radikala agenda. Det finns ju inte mycket att förlora. Och om det i så fall vinner plats i nästa regering lär det inte vara villigt att ge med sig. Att döma av Bolunds ambitioner har MP bara börjat.