Hur kan en gåva till någon räknas som en gåva till en annan?
Låt oss utforska tanken. Tänk dig att en tioåring kommer fram och berättar att hon gav bort en polkagrisklubba till tiggaren utanför ICA. Visst vore det snällt, juligt gulligt? Men nu säger gullungen plötsligt att hon gav bort polkagrisklubban till tiggaren – som gåva till dig. ”Titta här, jag har ett gåvobevis”, jublar hon exalterat och visar dig en snapchatbild på en polkagrisförsedd tiggare på sin smartphone, med texten ”god jul”.
Knappast skulle du se det som en gåva till dig själv, utan snarare berömma henne för en god gärning, kanske bli inspirerad att själv göra något snällt. Tålmodigt tittar du, suckar småroat och försöker sedan förklara läget för henne. Visst är det snällt, men det är hennes gåva till en annan person och för att det ska vara en gåva från en person till en annan måste det komma från en själv, då man inte kan skänka gåvor å någon annans vägnar.
Men tänk dig nu att en kollega säger att hon har gett bort en hundring till Djurens Rätt – som gåva till dig. "Vad snällt av dig" funkar inte som respons nu. Inte heller "tack".
Här föreligger en implicit yttrad brist på tillit: hundringen kan inte ges direkt till mottagaren, ty hen är inte osjälvisk nog att slösa den på ett värdigt ändamål. Är inte det lite förolämpande?
Men ska vi då skippa gåvobevis helt och hållet, för att bibehålla vår julklappsagens?
Nej. De räddar ju liv, hur befängda de än ter sig ur julklappsperspektiv.
Det finns en lösning: sätt er ner tillsammans kring granen och ge bort små kuvert med pengar till varann, gärna vackert dekorerade för julkänslans skull. På kuverten står naturligtvis avsändare och mottagare. Men nu kommer kruxet: mottagaren får nu i uppgift att säga vart pengarna ska skickas, och uppmanas av givaren att motivera sitt val. Till exempel kan du be far att förklara varför han väljer att skicka hundra kronor till Röda korset istället för till Individuell människohjälp.
En alternativ variant är att man istället för att stoppa en slant i kuvertet endast pular ner en lapp med information om en summa man är beredd att skänka bort. Sen lutar man sig tillbaka med glögg och pepparkakor medan mottagaren slår knut på sig själv i försöken att övertala en om vart pengarna borde gå. Så här: kungör att "nu är jag minsann beredd att skänka bort 100 kronor. Övertala mig om du kan, till att skänka dem dit just du vill att jag ska skänka dem".
Om man är på julhumör och riktigt generös kanske man unnar mottagaren en lång, stimulerande juldebatt kring välgörenhet, med ökat intresse för både välgörenhet och varandra som följd. Kanske lyckas man rentav baxa sin nästa till insikt om varför det är en god idé att skänka en get å sin nästas vägnar.