När finansminister Mikael Damberg (S) och energiminister Khashayar Farmanbar (S) lade fram sitt förslag på elpriskompensation (12/1) verkade det först som välbehövlig hjälp. Sex miljarder kronor ska avsättas till hushåll som drabbats av höga elpriser under december, januari och februari. Pengarna utgår från elförbrukningen med 2000 kWh per månad som maxgräns, då man får upp till 2 000 kronor.
Snabbt uppstod dock oklarheter. På en fråga från reportrarna på pressträffen medgav Damberg att förslaget inte kommer kunna genomföras förrän om minst några månader. Det är föga hjälp för de familjer som har svårt att betala sina räkningar här och nu.
Varför tar det då sådan tid? Jo, i själva verket har regeringen inte något faktiskt åtgärdsförslag, utan bara en vag idé om att man borde betala ut sex miljarder kronor. ”Vi kommer omgående inleda dialog med myndigheter, elnätsbolag och riksdagen om hur det här ska se ut”, försäkrade Damberg.
Det hela blir än mer förvirrande av att Farmanbar senare betonade att regeringen under den pågående krisen ”har följt utvecklingen och arbetat hårt för att ta fram åtgärder på kort och på lång sikt”. Bland annat mötte energiministern generaldirektören för Svenska kraftnät i december. Vad har detta hårda arbete bestått i om det enda konkreta de har att presentera är framtida dialoger?
Och om nu arbetet har pågått under en längre tid varför har regeringen återkommande ställt sig avvisande till direkta stödåtgärder? När Moderaterna i december föreslog tillfälligt sänkt elskatt ville Damberg inte uttala sig om liknande kompensation (TT 14/12). I stället lyfte han fram en sänkning av inkomstskatten.
Det är svårt att undgå misstanken att utspelet främst orsakades av att Moderaterna tog sitt förslag till riksdagen två dagar tidigare (TT 10/1). Om oppositionen fick igenom ett sådant påtagligt stöd till hushållen skulle det knappast se bra ut för regeringen.
Ett sådant panikartat, partipolitiskt motiv skulle också förklara de många bristerna i regeringens förslag. Förutom att det skulle dröja flera månader riktar det sig därtill enbart till vissa hushåll, nämligen villor och småhus. Dessa kräver förstås mycket el för värme och belysning, särskilt om man inte har fjärrvärme, vilket blir kännbart då priserna höjs. Men även många flerfamiljshus har eldriven värme. Boende där drabbas också, särskilt som de ofta har lägre inkomster och mindre marginaler.
En sänkning av skatten på el framstår som både enklare och mer funktionell eftersom pengarna automatiskt går till alla utefter deras elkostnad. Snabbt genomförd skulle den kunna träda i kraft innan räkningarna för januari och februari ska betalas. Det vore också en långsiktigt rimlig åtgärd eftersom elpriserna riskerar att ligga på relativt höga nivåer under de närmsta åren.
Att Socialdemokraterna skulle gå med på skattesänkningar eller ta ansvar för energiförsörjningen framstår dock, av elprisbidraget att döma, som osannolikt.