Det är kyrkopolitikern Jesper Eneroths (S) motion ”Obehörighetsförklaring av präster som diskriminerar”. I korthet går förslaget ut på att präster ska tvingas att viga samkönade par. Den som till äventyrs vägrar ska förlora sitt prästämbete och bli avkragad.
I en intervju med tidningen Dagen (1/10) förklarar motionären – som är infrastrukturminister Tomas Eneroths (S) son – att syftet är att ingen ska behöva känna sig diskriminerad av kyrkan. Saken är dock den att alla församlingar i Svenska kyrkan redan har skyldighet att viga även samkönade par. Därmed finns egentligen ingen risk att något homosexuellt par diskrimineras i betydelsen att de inte får gifta sig i den församling de vill.
Men plikten ligger på församlingen och inte på individen. Det är i också i linje med hur kyrkan sett på ämbetet. Plikten att dela ut sakramenten vilar på kyrkan som institution och inte på en enskild präst. Motiven för en präst att tacka nej i ett visst sammanhang kan vara många och möjligheten att avstå måste finnas.
Sedan hör det förstås till sakfrågan att äldre präster i Svenska kyrkan gick in i ämbetet när det sågs som en självklarhet att äktenskapet var mellan man och kvinna. Det finns också yngre som tolkar Bibeln som att äktenskapet bara är för män och kvinnor.
Antalet präster med en sådan klassisk syn är dock litet. Alla som följer med i Svenska kyrkans liv vet nog också att sexuella minoriteters rättigheter i dag har en mycket stark ställning där. Hbtq-frågor återkommer i sociala media, på utbildningar och i själva gudstjänstlivet. Prästerna som vill viga homosexuella är långt fler än de som inte vill.
Lägger man därtill att det bara är drygt hundra samkönade par som viger sig i Svenska kyrkan varje år är det knappast ett praktiskt problem att en och annan präst säger nej.
Därför är det så övertydligt att Socialdemokraterna i Svenska kyrkan inte är ute efter att lösa ett problem – utan efter att starta en häxjakt. Precis som i tidigare kyrkovalrörelser vill de skapa en bild av kyrkan som infekterad med vad de anser vara reaktionära åsikter. Då kan Socialdemokraterna framstå som en progressiv kraft och på samma gång engagera anhängare och motivera att man som politiskt parti envisas med att vara inne i kyrkans inre liv.
Men den här gången är det inte kyrkan eller prästerna som är intoleranta, utan Socialdemokraterna. Det är ett totalitärt drag hos de socialdemokratiska kyrkopolitikerna att de inte ens kan acceptera tanken på att en människa har en annan åsikt än de själva. Och att de vill ta yrket – ja kallet och identiteten – från dem som tycker annorlunda.
Tilltaget aktualiserar frågan vad i hela fridens namn som de politiska partierna har att göra inne i kyrkan.