Året var 1984 och det rådde vad de flesta i dag skulle beskriva som en moralpanik kring hårdrockens estetik med bland annat ockulta referenser. Till studion hade musikjournalisten Anders Tengner bjudits in och han ansattes hårt av Öholm.
Drygt 30 år senare möttes de båda igen. I dokumentären ”Siewert och sågklingan” är det Öholm som får stå till svars för hur han ledde tv-programmet när det begav sig. Det finns där ett fantastiskt ögonblick, när Siewert Öholm förklarar att han inte tänker be om ursäkt. Hans budskap är att ursäkter är något som politiker gärna använder sig av, men att det ofta mest är tomma ord. Öholm ville i stället säga ”förlåt”.
Det offentliga samtalet skulle må bra av att fler personer vågade be om förlåtelse. Siewert Öholm hade nämligen helt rätt. En ursäkt kan lätt framstå som pliktskyldig, men att be om förlåtelse innebär att på ett helt annat sätt blotta sin strupe. Därför blir det en sådan laddning när någon väl yttrar de orden.
Nyligen kunde man i Göteborgs-Posten läsa en krönika av Kajsa Dovstad (25/4) där hon bad Liberalernas partiledare Johan Pehrson om förlåtelse för att hon som ungdomsförbundare krävde hans avgång från uppdraget som rättspolitisk talesperson. Johan Pehrson svarade samma dag på Twitter: ”Du är förlåten Kajsa”. Politiken ersattes av ett mellanmänskligt möte.
Att be om förlåtelse kräver mod. Många gånger avstår vi för att vi inte vill visa oss svaga, eller för att vi helt enkelt inte vill kännas vid att vi har gjort något fel. Och att ge förlåtelse förutsätter modet att inte klamra sig fast vid det övertag som vetskapen om den andres försyndelse innebär. Därför är det inte ett svaghetstecken att förlåta, utan snarare ett tecken på styrka.
Att förlåta handlar dock inte bara om vår relation till andra, utan också om vår relation till oss själva. Genom att lämna bakom oss det som varit och gå vidare, kan vi ofta nå ett mer hälsosamt förhållande till omvärlden.
Detta gäller även när förlåtelsen aldrig förmedlas utan bara formuleras i vårt inre, exempelvis i bön. Det är därför kristendomen lär oss att be för våra fiender och det är därför som Herrens bön ställer upp ett samband mellan vår relation till Gud och vår förmåga att förlåta.
Att öppna sitt hjärta för förlåtelse handlar inte om att sluta kritisera det man tycker är fel. Det som är omoraliskt eller lögnaktigt bör kallas vid sitt rätta namn. Det brottsliga förtjänar att bestraffas på det sätt som lagboken föreskriver. Känslor som ilska, bitterhet och rentav hämndlystnad kan vara fullt motiverade i olika sammanhang. Men förlåtelsen kan hjälpa oss att inte låta dessa känslor vara det som definierar oss. Förlåtelse kan leda till befrielse.